sa Storemma till mig i våras. då hade min resa varat i två terminer. nu har den snart fortgått i tre och jag kan inte förneka att det fortfarande är en resa det handlar om.
detta tar sig uttryck i bland annat fotoalbum-issues. varje resa måste finnas i ett alldeles eget fotoalbum. där klistrar jag förutom bilder in kvitton, biljetter  och skriver in roliga citat.
jag har insett att örebroresan kommer bli ett livstidsprojekt. jag kan nämligen inte börja med ett album förrän en resa har tagit slut (det är en princip jag har, måste nämligen ha en viss typ av distans).
en resa på ungefär 2 år är i min värld typ 1000 bilder (för den oinvigde:  jag fotar jämt och alltid).
som tur är tycker jag att pyssla är ungefär det roligaste som finns. frågan är bara när jag kommer ha tid. kan liksom inte skjuta upp min oslo-resa för ett jävla fotoalbums skull...eller? det är visserligen viktiga grejor det handlar om.

örebro är alltså bara en anhalt för mig. jag skulle aldrig kalla staden för min hemstad (även om jag ibland säger "jag ska åka hem på fredag (uppsala) och sen kommer jag hem på söndag" (örebro)...förvirrande??) . fast då menar jag nog mer campus. jag känner mig exempelvis sjukt hemma i mitt korridorsrum. nuförtiden till och med mer hemma än i huset jag växt upp i. (som för övrigt ska säljas..jag är helt oberörd, kanske inte har fattat det ännu..har fan bott 16 år i det huset).

örebro. jag försöker verkligen lära mig att tycka om örebro. men det går inte. idag när jag traskade in till stan tänkte jag en massa bra tankar "åh vilka fina hus" eller "det här området är lite som örebros motsvarighet till soho". men det hjälpte inte särskilt mycket. jag känner inget för staden. jag brukar känna för städer. jag har fan varit förälskad i 3 städer. kärleken brukar växa fram (förutom barcelona, det var kärlek vid första ögonkastet). jag har bott här i snart 1,5 år och jag blir aldrig kär. det kan vara så att man bara har ett begränat antal städer som man kan bli förälskad i...jag vet inte.

jo jag vet visst vad det beror på. jag känner inte staden helt enkelt. jag hittar in till stan från campus. jag hittar till H&M, fotoquick, marie kuhlers dansskola och resecentrum. that´s it. okej frimis vet jag vart det ligger också.
norr, öster, väster, söder...ingen aning. jag har aldrig fattat vad som är grejen.

jag & emma diskuterade häromdagen att det hela nog beror på att vi inte känner någon i stan.
vi hänger på studentgatan liksom. sorligt men sant. hade man hängt med några coola människor på coola förfester i schyssta lägenheter i city hade känslan säkert varit en annan.

och jag som bestämde innan jag flyttade (eller reste) att jag inte skulle bli en typisk nördig student.
finns alltför många av dem i uppsala. helt insnöade på sitt. "vaddå finns det andra uteställen förutom nationerna....ehh?". jag har blivit exakt så fast 7 resor värre. usch...

vad jag slutligen kan säga är att kärleken kan vara på väg...hänger ganska mycket med klasskompisar som är riktiga örebroare. de kanske kan få in mig på rätt spår.....jag slår vad om att jag och örebro blir tillsammans precis den dagen då det är dags att resa vidare...