förhållandestress

i slutet av 1:an på gymnasiet träffade jag en kille som hette niklas på en fest. vi hånglade, bytte nummer, började träffas och blev tillsammans. alla mina kompisar var helt lyriska "åh, äntligen verkar det som att du har hittat någon" och "ni passar så himla bra ihop, ni har samma stil" (vi var båda små "poppare" i converseskor). förhållandet tog slut efter två veckor. jag var inte överdrivet ledsen, tyckte tvärtom att det var skönt att bli singel igen  , mina kompisar däremot var besvikna på mig, särskilt eftersom att det var jag som hade gjort slut. man skulle ha en pojkvän, så var det bara, de kunde inte alls förstå att jag kunde välja att vara "ensam" framför ett förhållande, även om förhållandet inte alls var något att hänga i julgranen.
jag var 16 år när detta inträffade, nu är jag 22. och jag kan inte påstå att det blivit särskilt mycket "bättre" sedan dess. mina vänner har för länge sedan gett upp hoppet .

under en lång period var jag inte alls berörd över att jag inte alls lyckades med att träffa någon, bli förälskad, bli kär, fira "vi har varit tillsammans i ett halvår" tillsammans med någon och så vidare.
nej, jag snarare såg ner på de av mina vänner vars årslånga förhållanden avlöste varandra, såg dem som svaga individer som var tvungna att ha någon hela tiden.
jag däremot, jag var stark och självständig, träffade en massa olika killar hela tiden och trivdes med det.

men man blir less på det också, efter flera år av en jävla massa strul, misslyckade 2-månadersförhållanden har jag verkligen börjat  längta efter att hitta något med mening i.

faktum är att det är så jäkla svårt. jag förstår bara inte hur alla andra lyckas. dessutom är folks förhållanden nu när man börjar komma upp i den här åldern riktigt seriösa, flera av mina riktigt bra vänner har liksom hittat den som de vill dela livet med.
visst jag har träffat killar som jag verkligen trivs med, har roligt med och så vidare, men när allt kommer omkring vill jag ändå bara gå hem på morgonen, äta frukost ensam och läsa tidningen.
har jag blivit för självständig och för bekväm? hur ska jag någonsin kunna anpassa mitt liv efter någon annan? förhållanden kanske bara är helt fel konstruerade för mig helt enkelt.
fast visst borde man kunna välja själv hur man vill att ett förhållande ska se ut? vem har sagt att det ska vara på ett visst sätt egentligen? men jag tror att det är den pressen jag känner. jag jämför mig för mycket med mina vänner och deras förhållanden, hur det "ska" vara. det generar stress och krav. kan man inte få ha det på sitt eget sätt? jag kanske bara vill umgås på nätterna, kanske inte vill baka bröd och gå på promenad hand i hand. måste jag det då? måste jag gå runt med inställningen att det här ska vara för evigt? kanske bara vill träffa personen i 1 månad tills något annat dyker upp. är det konstigt, är det fel?

jag är nog helt enkelt för uppe i mig själv. mitt uppe i självförverkligandet. för egoistisk. stannar inte på en plats mer än 1 år. men man kan väl vara värd lite kärlek för det?
jag vet inte. jag är bara förvirrad.




Kommentarer:
Postat av: Suss!!

Hmm... Då vi var yngre så tyckte jag att det var lite konstigt att du inte hade pojkvän. För det var en så självklar sak för mig att ha... Idag så tycker jag inte att det är ett dugg konstigt... Tappat hoppet har jag inte heller gjort. Men de e inte direkt så att jag går omkring och hoppas att du ska hitta någon för att du inte ska vara "ensam". Det är okej att vara singel!! Baka bröd och hålla varandra i handen? Nja... Det vet jag inte... =) *pussa*

2005-11-06 @ 17:24:01
Postat av: Suss

Och sen så är du älskad! Iallafall av mig =)

2005-11-06 @ 17:25:44

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits