Ibland orkar jag inte vara så där jävla positiv och optimistisk. Exempelvis idag; För en gångs skull hade jag lyckats planera ihop en ledig dag med en perfekt blandning av nytta & nöje. Med mycket gjort. Jag hann röra på mig, skulle hinna plugga, åka till biblioteket & låna litteratur, solhänga med Christine i Humlegården flera timmar och sen gå ut på kvällen. Men tamigfan ska det inte alltid vara något?

Mitt jäkla körkort låg i Birger Jarls inträdeskassa. Jag lämnade det där som pant i lördags för att slippa betala inträde. Jag lämnade det där alltså - med flit. Var helt övertygad om att passet var i Sthlm. Vände upp&ner på hela jävla lägenheten - inget pass. Det fanns inget annat att göra än att sätta sig på tåget fram&tillbaks.

Ett tag kändes det okej. Jag hann uträtta en del ärenden som jag tänkt göra länge i väntan på tåget i Uppsala. Jag kopplade av och läste på tåget. Tänkte positivt. Att det var meningen.

Men nej. Väl i Stockholm hann jag träffa Christine i ungefär en stressig timme bara för att upptäcka att vi typ inte kommer hinna ses mer på hela fucking sommaren. Våra liv är som tiotusenbitspussel där bitarna inte passar ihop. Jävla hets &stress. Är så less. Vill flytta upp till Norrland och bo i ett kollektiv mitt ute i ingenstans.