Jag, Oma, Marieke, Maria & Dominique imorgon = sant

Imorgön far jag äntligen utrikes. Det är första gången sen jag kom hem från USA ( ja, det är sant) så det var verkligen på tiden. VERKLIGEN.

Jag är packad och klar. Hade som vanligt trubbel med vad jag skulle ha med mig. Som ni alla vet äger jag halva sveriges krims- och kramsuppsättning. Denna ständiga matchning gör mig galen. Lättare var tider när jag hade en och samma väska och samma par skor till allt. Dessutom kom jag på, fem minuter innan affären stängde, att jag glömt köpa presenter. Fuck. Jag vill inte bli känd som den ohyffsade svensken. Mariekes föräldrar skickade fan små kylskåpsmagneter i form av holländska träskor till oss när vi var därnere. Jag får förlita mig på flygplatsshopping helt enkelt.

Det är reunion på G. Det kommer bli..roligt. Ja, för tillfället känner jag faktiskt att det kan bli riktigt bra. Ett tag var jag nämligen skeptisk. Måste erkänna att jag var sjukt less på de här personerna när jag åkte hem. Men en dag på jobbet häromsistens gick det upp för mig att jag typ...saknar dem. På något plan. Vi har ju ändå delat sjukt mycket tillsammans. De förstår saker om min USA-vistelse som ingen annan förstår.

Att det var just på jobbet känslan infann sig var för att det kom fram (ännu en..) en turist till mig och frågade något (säkert efter toaletten som vanligt). Turisten hade samma starka brytning som Verena.
Verena. Also known as Oma. Allas vår mormor. Urtysken. Hade bättre ordförråd på engelska än vilken amerikan som helst. Men denna hiskeliga brytning. Dessutom pratade hon högt. Man hörde Oma prata över hela campus. Oma ville göra saker varje kväll. Hon kom alltid cyklandes på sin cykel helt röd i ansiktet. Oma hade trekvartsbyxor, ryggsäck, pappas kreditkort och ständigt dåligt samvete för att hon inte pluggade tillräckligt. Givetvis fick hon A+ i alla sina kurser.

Samma dag på jobbet pratade jag med en spanjorska och det högg till i magen. Maria Retana! Tjejen med bootcutjeans, färgglada toppar från Bershka och de yviga ögonbrynen. Maria som förälskade sig i dansken Jörgen. Alltid glad. Vi sjöng gamla take that-hits i minibussen och pratade om sex.

Sen har vi Marieke. Tjejen som ALLA killar var kära i. Marieke hade varje dag en ny historia att berätta - om stalkers som knackade på på nätterna, frat guys som bjöd med henne på fester, kinesen i engelskaklassen sa att han älskade henne. Marieke pluggade typ 3/4 av dygnet och pratade i telefonen resten. Sov gjorde hon aldrig. Vi bodde i samma hus och hon var nog min närmaste stöttepelare under svåra perioder.

Sist men kanske minst. Dominique. Ettrig som få och den som jag egentligen mest bävar över att träffa. Vår personkemi är låg och vi är sjukt olika. Men jag respekterar henne och hon är en i gänget. Hon är pigg och pratar mycket och gärna om Quebeck (så om det är någon som ska åka dit är det bara att ställa frågor, jag kan svara på allt om Quebeck...varför någon nu mot förmodan skulle få för sig att göra det, verkar inte så jäkla muntert måste jag säga...).

image297

Från vänster: Oma, jag ( tjockis!), Marieke, Dom & Maria. Usch vilken bild men det var den enda jag hittade på alla 5. Vi ser verkligen ut att ha acklimatiserat oss till den amerikanska kulturen ( antingen lockar eller platt-tångat & små svarta klänningar, så sororities).

Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits