Många av mina tankar sen jag kom hem från USA har kretsat kring karriär på ett helt annat sätt än vad det någonsin gjort förut.

Då var jag en glad student som gled omkring och "visste" att jag skulle bli journalist. Mycket mer än så var det inte. Läste en kurs som kändes rätt där och tuggade vidare på MKV:n här. Att vara student var nog i sig.
Nu, den sista terminen innan examen (nästan iaf) har hjärnan börjat arbeta på högvarv. Bland annat har jag upptäckt en helt ny bransch. Journaliststämpeln har börjat ludda lite i kanterna även om den givetvis finns där.

Idag letade jag böcker till min C-uppsats på bokstaven P. Kändes helt weird. Från O till P bara så där. Plötsligt hade jag klampat in på StorEmmas område (min enormt driftiga kompis som läser på marknadsakademin i Sthlm).

Varför har jag inte reflekterat lite mer förut frågar jag mig själv. Varför läste jag inte lite PR och marknadsföringskurser  i USA och Planerad Kommunikation istället för den där jävla statskunskapen?
Kanske började jag läsa för tidigt utan att riktigt förstå innebörden? Och då kommer jag in på issue nr 2.
Samma gamla åldersnojja. Eller jämförelsesjuka. Skulle jag ha väntat och rest mer innan jag började plugga? Det ironiska är att jag också jämför mig med dem som började direkt efter gymnasiet och som kommer vara PR-proffs som 23-åringar.

Sen efter en stunds betänketid inser jag att det är helt värdelöst att älta. Att min väg har varit den bästa.
Just därför att den varit min och att den lett mig till där jag befinner mig idag.

Så jag citerar en gammal Limp Bizkit slagdänga: I will do it my way. Och det blir nog hur bra som helst.