ibland undrar jag vad vi håller på med, mina vänner och jag.  det finns en som översocialiserar sig så totalt att det till slut brister och hon måste ligga hemma i två veckor utan att prata med någon eller något. det är en annan  som pluggar heltid samtidigt som hon jobbar på två jobb och har sin kalender som bästa vän. och så jag, kvantitetsronkaren, som räknar allt jag gör och åstadkommer. det är streck och bockar för hela slanten.

en fjärde tog dock förnuftet till fånga häromdagen, avböjde ett förslag med anledning av att bara investera i sig själv. vist av henne.

det kanske låter uttjatad och klyshigt "vi är offer för vår samtid, för valmöjligheterna , för individualismen". men det är så här det är. det är ett faktum.