Jag känner mig ständigt jagad av tiden. Det är fan redan november och jag känner mig inte redo (kommer jag någonsin känna mig det?). Jag ligger ständigt en månad efter. På jobbet har de satt upp en lista där man får välja om man vill jobba jul eller nyår. Vem orkar planera och tänka så långt fram i tiden? Jo. Det gör ju jag. Är det någon som kan planera så är det ju jag. Så sitter jag där med min kalender och ribban är som vanligt skyhög. Det är min bästa och värsta sida. Jag sätter ribban så jäkla högt. Och jag vet i bakhuvudet att det där, det går inte, men likt förbannat fortsätter jag. Och ibland går det faktiskt. Men Ibland inte. Men huvudsaken är väl att man försöker, eller? Sen att man bli besviken då och då, det gör väl inte så mycket, eller?

Jag tror inte någonsin kommer kunna sluta. Min driftighet är liksom en drog som håller mig vaken och vid liv.