I måndags förmiddag flyttade vi in i Hammarby Sjöstad. Nästa gång ska jag inte packa i ICA-kassar.
Nu bor vi här i en övermöblerad studentlägenhet med ful soffa och fula fåtöljer ovanför en skolgård. På morgonen väcks vi av ljudet av en jätte som springer omkring i galonbyxor. Ja, precis så låter det. På Hammarby allé åker tvärbanan fram och tillbaks och hemmapapporna spatserar med sina barnvagnar. Barnvagnarnas paradis.
Området fascinerar mig. Det är som en egen liten värld. Sprang längs vattnet tidigare ikväll. Solen hade precis gått ner, himlen lös blå och speglades i vattnet. Allt var glänsande, splitternytt och perfekt. Bedårande vackert. Jag var tvungen att sätta mig ner på en brygga och blicka bort mot Söders höjder där vita bergens hus ståtligt skymtade - den riktiga världen. Hammarby Sjöstad är inte verkligt. Det är för perfekt. Träden står på exakt samma avstånd ifrån varandra och är precis likadana. I ett gym med panoramafönster utöver vattnet tränar perfekta människor. Det är inte verkligt. Det är Truman Show. En virtuell science fiction-värld. Vi har hamnat här och jag gillar det. Ja, på något sätt gillar jag det. Det är lugnt och det är skönt.

Igår gick jag hem till Ylva för pasta och prat (mycket japansk förnedringstv). Det var sorgligt att vara på Hornsgatan igen. Jo, det är lugnt och det är skönt men jag hör inte hemma här. Truman show-livet kommer inte vara för evigt. Det ska jag se till.