Mana ( som egentligen heter nagot annat men det ar hemligt)

Nar vi precis anlant till Kyoto konstaterade jag, David och Andrea att ingen tittade pa oss eller fragade oss konstiga saker som vart vi kom ifran och sa vidare. Precis nar vi sagt detta kliver Mana fram och utbrister ljudligt "My name is MANA, excuse me, where do you come from?!". Vi ska precis ga pa en buss nar detta intraffar och hon foljer med oss in pa bussen. Hon pratar med mig och Andrea hela bussresan. Hon berattar om alla sina vanner fran Sverige som hon lart kanna pa universitetet. Fast hon gar inte pa universitetet for hon har ADHD. Sen vill hon byta emails. Nar jag ska skriva ner min pa ett papper rakar jag pa grund av bussens knyckande mala henne i ansiktet med hennes svarta blackpenna. Hon far en stor svart prick over hela munnen. Jag kan inte lata bli att skratta. Mana ser inte besvarad ut utan jatteglad. Sen berattar hon att hon egentligen inte heter Mana utan nagot annat. Men det ar hemligt sa det kan hon inte tala om.

Den laskige hostelagaren

I Kyoto handlade det mesta om att hitta nagonstans att sova. Det var namligen hogsasong pa grund av de sabla korsbarsblommorna sa vi hoppade fran det ena hostellet till det andra. Typ. Vi hittade ett pa Internet som vi kunde bokat men Andrea skulle prompt kolla in det　forst. Sa vi styr var kos. Men nar vi kommer det finns det inga rum. Andrea fragar varfor det finns rum pa Internet. Medan vi diskuterar med hostelagaren ser vi igenom fonstret en tjej med det vitaste ansiktet nagonsin. Hon ar omringad av sex poliser. Vi forstar att det har nagot med hostellet att gora. Vi vagar inte fraga for agaren har helt plotsligt blivit aggressiv och ber oss att ga darifran och aldrig visa oss igen.

Tjejen med det vita ansiktet

Senare under dagen nar jag, David och Deryl ar pa vag till Family Mart (alltid convinience store, sakert for att kopa jakla ristrianglar igen) ser vi att tjejen med vitt ansikte star darinne. Vi ar nyfikna pa vad som egentligen hande med poliserna och hostellet. Vi kommer narmare och jag ser att hon inte alls ar vit i ansiktet pa grund av 1. hon ar albino 2. hon ar blek for att hon nyss blivit forhord av polisen. Nej, det vita ar smink (hon kanske har rakat kopa en sadan dar whitnening cream som alla asiatiska tjejer har av misstag men anda). Dessutom luktar hon forfarligt illa. Och hon gar igang med den varsta ryska accenten som jag aldrig hort nagon forut. Jag kan inte dolja fnissattack och gommer mig bakom MUJI-hyllan ( de har tom MUJI pa family mart i Japan). Efter 15 minuter forstar vi fortfarande inte vad som egentligen hande.

Den finska mannen i rod polotroja

Dagen darpa flyttar jag och Andrea till Tani Guesthouse som drivs av en gammal tant som luktar urin. Vi delar rum med en gubbe fran Finland. Gubben sager "exactly" hela tiden och ligger i sin sang hela tiden. Han berattar mycket markliga saker och vi forstar inte nagot av sammanhangen och vad han egentligen gor dar. Pa mornarna vaknar han astidigt och ligger och hummar och pratar for sig sjalv. Som oftast har han solglasogon pa sig dar han ligger. Den enda gangen jag ser honom utanfor sangen ar nar jag ater frukost i koket och han plotsligt dyker upp i klarrod polotroja. Han berattar att han var friidrottsstjarna i Finland nar han var ung. Sen sager han att han maste ga och plugga japanska och lamnar rummet.