Det borjade med att jag hamnade pa fel hostel. Dar ingen annan bodde. Jag sov i ett stort dorm helt ensam. Mitt enda sallskap var familjen som agde stallet, det vill saga en finnig pojke i tonarsaldern ( som atminstone pratade med mig), en slacker till farsa som inte sa ett ord men standigt at nagra slags konstiga bruna fron och lag i hangmattan samt en hundvalp som hela tiden bet mig i benet. Bortsett fran dessa var jag innerligt ensam. Jag at frukost ensam, lag pa stranden ensam och at middag ensam. Ensamhet nar den inte ar frivillig ar speciell. Jag forsokte njuta. Jag laste Carina Rydbergs "den hogsta kasten" pa en dag. Jag skrev massor. Tankte samma tankar sakert hundra ganger. Men efter nagra timmar var det inte nagot annat an deppigt.

Jag trostade mig att Moa och Tilde snart skulle komma. Onsdagkvallen tillbringade jag med att vanta med dem. De dok aldrig upp. Jag grat och tvingade mig sjalv att komma upp med en losning. Dagen darpa fick jag reda pa att det fanns tva hostel med samma namn. Sao Mai 1 och Sao Mai 2. Jag hade vilseletts, blivit lurad,hamnat i fel anda av stan. Jag flyttade genast till Sao Mai 1 och hamnade i sangen bredvid Moa och Tilde. Jag traffade schyssta manniskor. Det fanns nagon att prata med igen.

Da kom skrallen. Jag hade tagit fel pa dag och missat den vietnamesiska nyarsaftonen. Och jordens party pa stranden. ALLA hade varit dar. Sjalv hade jag legat och stirrat upp i taket.

Jag forsokte tanka "asch, det ar ju inte nytt ar for mig egentligen, det gor ju inget". Men tusan vad jag gramde mig. Torsdagkvallen blev dock festlig anda. Vi gick ut och drack buckets ( sprit och lask i syltburkar typ), spelade och Jenga och hamnade till slut pa flashiga Sailing-club. Klubben var fylld av vietnameser ( otroligt chicka saklart), backpackers och charterturister. Det var en lyckad kvall och man kan lungt saga att jag tog igen allt jag missat.

Dagen idag hade jag planerat att viga at en battur. Jag vaknade dock kl 1 pa dagen. Istallet blev det nagra timmar pa stranden tillsammans med Moa, Tilde och Moas australiensiska pojkvan samt hans tva norska kompisar som innehade den ringa aldern av 19 ar. Well, borjar bli van vid det har laget.

Kvallen. Jag packade min vaska i god tid och vantade forgaves pa nattbussen till Hoi An ( also knowns as "sy - upp-staden"). Bussen akte till fel hostel for att hamta upp mig ( men det var faktiskt inte mitt fel). Det har med tva hostel med samma namn i samma stad har verkligen kranglat till det for mig. Nu ar jag tvungen att vanta ett till dygn till nasta buss och det kommer bli riktigt stressigt upp till Hanoi och min flight pa tisdag kvall. Blir nog inga uppsydda klader dar inte. Rackarns.