Hemkommen från Josse där vi druckit chai och kollat på gamla bilder från tiden vi hängde som ler och långhalm. Vi snodde skyltar och tvingade stackars Edvard att köpa ut folköl till oss. Små och ganska töntiga var vi.

Vi lyssnade även på Brittan och jag ifrågasatte hur man orkar spela in en skiva när man är ett vrak. Visserligen är hon omgiven av en massa proffs-folk som gör allt åt henne men det fascinerar mig fan ändå! Att prestera i ett fullkomligt kaos. Jag tänker på mig själv, främst i yngre dagar, när jag vaknade upp med fylleångest och känslan att vara i ett kaos. Det är så jag tänker mig att Britney känner sig. Fast typ gånger hundra och varje dag av sitt liv. Med barn, med paparazzi hak i häl vart hon än går. Nej, jag förstår inte alls.

Sen tänker jag på Peter Doherty, som trots sitt heroinmissbruk lyckats skapa ett sådant fulländat album som senaste Babyshambles. Eller är det just på grund av detta?! En hårfin gräns mellan galenskap och genialitet. Fascinerande och skrämmande.