Igar lamnade vi tempelstaden for att utforska huvudstaden. Jag hade vantat mig annu en helvetesresa men istallet bjods det pa AC, asfalterad vag, grattis vatten och brod och tv med kambodjansk kareoke. Jag madde bra, tittade ut pa den kambonjanska landsbyggden, lyssnade pa Adam Tensta, tankte pa Anders och sneglade pa de karlekshistorier som utspelade sig pa skarmen (alltid samma grej, fattig men vacker bondflicka foralskar sig i ouppnaelig pojke). Hela tillvaron kandes smatt surrealistisk. Frihetskanslor.

Jag laste aven min bok, "den sista resan till Phnom Penh".  och insag vad mycket jag inte visste om landet jag befann mig i. Vilka oden Kambodjanerna utstatt. Kandes markligt att sitta pa en buss dar det hela utspelats pa vagen till staden som sa gott som odelagts 30 ar tidigare. Boken ar for ovrigt valdigt allmanbildande och ger en nyanserad bild av kommunismen och dess forkampar, jag kan rekommendera den starkt.

Bredvid mig pa bussen satt en gnallig tant fran Nya Zeeland. Hon tyckte att Kambodja var ett forskrackligt land dar manniskor "bara ar ute efter dina pengar". Ja, men vad ska de gora? Vi stannade pa vagen och barnen kryllade runtom oss med sina fruktpasar och vadjanden "money for school, money for school". Fan. I detta ogonblick kande jag verkligen en stor sorg och ilska over all orattvisa. Och handfallenhet. For vad tusan kan man egentligen gora? Dar kommer man som den rike vasterlanningen for att titta pa deras land och forskrackas over deras ode. Jag vet inte alls hur jag ska forhalla mig.

Idag besokte vi fangelsemuseet i Phnom Penh och jag vet inte alls hur jag ska forhalla mig till alla tjocka amerikanska turister som gar omkring och fotar. Men jag ar ju likadan. Man betalar intradessumman och sen gar man omkring dar och tittar pa tortyrinstrument och bilder pa sargade manniskor pa vag in i doden. Imorgon ska vi besoka Killing Fields. Massgravsfaltet som ar uppkopt av ett japansk bolag som forstatt att det har kan man tjana pengar pa. Och visst gor dom det for man kan ju inte lata bli. Man vill ju se.  Samtidigt ar det ju en upplysning. Och kunskap ar ju aldrig nagot negativt.

Backpackersomradet i Phnom Penh ar ganska litet men bestar av sma hostel langs med vattnet. Har bor vi och ater billigt. Omradet ar halvskumt. Pa kvallarna saljs det hasch till hoger och vanster och barnen springer omkring och saljer bocker. Staden kanns for ovrigt ganska liten. Inte alls som en huvudstad.

Men jag gillar att vara har. Det beror mig och det gillar jag.