I fredags jobbade jag min sista dag. Det var lite sorgligt men kanske mest skönt. På torsdagen fick jag en tårta med mitt namn på. Jag fick även gå ifrån på arbetstid och fika tillsammans med VD:n, personalansvarig, visual merschandiser & diverse butikschefer. Tilläggas bör är att Style Advisor som jobbat i 5 år slutade samma dag som jag. Hennes namn stod också på tårtan. Dessutom fick hon blommor och tal. Det fick inte jag. Jag satt mest där och kände mig malplacerad. Jag menar, VD:n vet inte ens vad jag heter. Sen utbrast butikschefen "men vi ska inte glömma att vi tackar av Emma också". Alla blickar riktas mot mig och någon frågar vad jag ska göra. Jag berättar om min resa och alla spärrar upp ögonen och oar "men åhhh vad modigt att åka ensam". Jag vill sjunka igenom jorden. Akward moment.

Innan chefen går hem på fredagkvällen kramar hon om mig och säger att jag självklart ska ringa när jag kommer hem. Hmm..kanske det men märkligt. Senaste månaden har jag nämligen bara latat mig, löst sudoku bakom kassan, gjort narr av policyn att hälsa på ALLA kunder, totalt struntat i säljtävlingarna och så vidare. Varför vill hon ha tillbaks mig?!?

Första helgen som arbetslös har varit bra. Fredagen firades med Ylva, Maja & Olof på Landet och Marie Lavaeu. Sen sov jag tre timmar för att hinna till A:s fotbollsturnering. A var som vanligt snyggast och bäst på plan och jag blev enormt kär. Lördagskvällen tillbringades med Christine, fruktiga drinkar och bajshistorier. Igår var nästan hela familjen Olsson på hejdåfika och idag sov jag & A till typ tolv.

Nu är jag i Uppsala och lever lyxliv. Mamma lagar mat och pappa har redan kollat upp exakt vilken ryggsäck vi ska köpa. Skönt. Det är bara 10 dagar kvar. Märkligt nog tänker jag mer på allt jag ska göra dessa 10 dagar än vad jag tänker på min resa...