Att resa ar bade avslappnande och jobbigt. Det ar ett standigt kolla upp, fixa och dona. Visst skulle man inte vilja vara utan det heller for det ar en del av det men just nu finns det ingen energi hos mig. For varje stalle jag kommer till ar det mindre euforia, mindre spanning. Inget forvanar en langre. Man blir upplevelseblase. 

Samtidigt finns det sjalvklart en bra sida av det hela ocksa. Jag bryr mig mindre, blir alltmer oradd for att prata med folk, far skinn pa nasan. Vet vart jag har mig sjalv, vet vad jag vill och ar ute efter. Och min resa har hittills varit over forvantan. Den har varit battre an vad jag tankt mig pa alla satt och vis. Ett tag altade jag mycket att jag inte reste sa har tidigare. Jag har tittat tillbaks och verkligen angrat mina val. Nu kanner jag att det har ar det basta jag kunde gjort. Jag tog den vag jag trodde var ratt i det ogonblicket och i slutandan har det visats sig vara den basta. Hade jag rest nar jag var yngre hade jag for det forsta inte forstatt lika mycket ( jag hade latt varit den dar svenska 19-aringen som stod utanfor Killing Fields och fragar brett och hogt " men varfor dodade han alla?") och jag hade nog lagt energi pa andra saker. Typ blivit kar i nagon australiensisk surfkille eller liknande. Allt det dar har jag sluppit nu. Dessutom hade jag nog inte akt till samma stallen och om jag rest tidigare. Jag hade val kort den vanliga Australienturen. Jag vet att det givetvis blivit bra om jag rest da ocksa men jag kan inte annat vara tacksam over mina val nu. 

Allt har varit perfekt. Fran borjan till slut. Och jag ar sakert tillbaks i euforian igen. Resan gar ju upp och ner, precis som livet.