sista valborg
Man ska sluta när man är på topp & kanske borde förra året varit min sista valborg i Uppsala. Det märktes egentligen redan inför förberedelserna att jag var lite blasé. Jag brydde mig inte ens om att kolla upp gästlegsstatusen & blev därmed utan. Ändå var jag var inte ett dugg avundsjuk på att Elin skulle börja köa kl 12 till Stockholms nation på Kvalborg, kändes som att kontoret på SI var en mycket skönare plats den tiden den dagen.
Annika verkade också blasé. Hon hade ännu inte bokat tågbiljett från Göteborg halv tio på kvällen onsdag (vilket vid närmare eftertanke inte var så förvånande när det gällde Annika). Och det hela kändes lite som Ylva uttryckte det när jag i telefon berättade för henne att jag skulle upp tidigt för att hacka grönsaker till vår pastasallad; "man börjar bli lite trött på det där". Sen kom vi in på en diskussion att det känns konstigt att Ylva är gravid. Hon har liksom alltid varit någon att räkna med. Man har alltid kunnat dricka vin & feströka med Ylva. Är det ett tecken i tiden?
Dagen blev inte mer än halvtrevlig. Det började så bra; Ingrid var på topp & pratade om ungdomens stad & vi korkade upp rosévinet utanför universitetsaulan till tonerna av OD och traskade sen till Ekonomikum glada i hågen, trallandes någon vårvisa och med solen skinandes i ögonen. Sen tog det där lite jobbiga vid - leta efter alla man känner, ringa otaliga samtal som aldrig kommer fram, försöka hitta en toalett för tampongbyte (och tappa bort sina solglasögon på kuppen), försöka sicksacka fram bland människor utan att trampa på personers ägodelar & kroppsdelar, sätta sig ner på en alldeles för liten yta och råka stoppa handen i en smält mums-mums & sedan äta av sin ljumna sallad & slänga 2/3 av det man har tagit med sig i matväg för att man ska stressa iväg till champagnegaloppen vars existens bara resulterar i att man blir kladdig & däckar hemma kl 18 & sen inte orkar göra något på resten av kvällen. Netvetduvad.
Var sak har sin tid.
Ljummet rosévin på tetra kl 11 på förmiddagen. Sådär gott.
Vi var i alla fall glada.
Annika verkade också blasé. Hon hade ännu inte bokat tågbiljett från Göteborg halv tio på kvällen onsdag (vilket vid närmare eftertanke inte var så förvånande när det gällde Annika). Och det hela kändes lite som Ylva uttryckte det när jag i telefon berättade för henne att jag skulle upp tidigt för att hacka grönsaker till vår pastasallad; "man börjar bli lite trött på det där". Sen kom vi in på en diskussion att det känns konstigt att Ylva är gravid. Hon har liksom alltid varit någon att räkna med. Man har alltid kunnat dricka vin & feströka med Ylva. Är det ett tecken i tiden?
Dagen blev inte mer än halvtrevlig. Det började så bra; Ingrid var på topp & pratade om ungdomens stad & vi korkade upp rosévinet utanför universitetsaulan till tonerna av OD och traskade sen till Ekonomikum glada i hågen, trallandes någon vårvisa och med solen skinandes i ögonen. Sen tog det där lite jobbiga vid - leta efter alla man känner, ringa otaliga samtal som aldrig kommer fram, försöka hitta en toalett för tampongbyte (och tappa bort sina solglasögon på kuppen), försöka sicksacka fram bland människor utan att trampa på personers ägodelar & kroppsdelar, sätta sig ner på en alldeles för liten yta och råka stoppa handen i en smält mums-mums & sedan äta av sin ljumna sallad & slänga 2/3 av det man har tagit med sig i matväg för att man ska stressa iväg till champagnegaloppen vars existens bara resulterar i att man blir kladdig & däckar hemma kl 18 & sen inte orkar göra något på resten av kvällen. Netvetduvad.
Var sak har sin tid.
Ljummet rosévin på tetra kl 11 på förmiddagen. Sådär gott.
Vi var i alla fall glada.
Kommentarer:
Postat av: Emma
och randiga tröjor har ni=)
Trackback