stansaknad
Det var 1 år sen nu som vi flyttade från Sofo och när jag var där och hängde i söndags kände jag att det är ju faktiskt bästa stadsdelen ändå. Trots att det är en sämre kopia av något som är ballt på riktigt.
Bästa bokbutiken i stan förresten, nästan i Sofo. Den är härlig och har alla de där klassikerna du vill ha i snyggaste Vintage-books-format. Jag kan vara där i timtals.
live your todays!
Istället var jag hemma. Helt ensam. Japp. Vädret var så sabla grått och jag var på uruselt humör och kände inte för att prata med en enda människa. Hade jobbat hemma och stressat framför Skype hela dagen (bästa kommunikationsmedlet enligt webbutvecklarAnniki) och skulle egentligen åkt in på någon slags After Work men kände att "nej, jag vill gå och köpa en köttbit, dricka ett glas rödvin i min ensamhet och kolla avsnitt av Mad Men".
Så jag gick till ICA men där var köttdisken totalt helt jävla tom. Inte en sketen lövbiff - inte ens blandfärs fanns det. Jävla affär det där är alltså och jag var verkligen sugen på kött. Jag köpte en fryspizza istället och åt oliver så det blev lite festligt i alla fall.
Sen kom jag på att jag skulle rensa gamla lådor och hittade typ 532 kvitton, visitkort, inträdesbiljetter från Kina och 10 kartor från Thailand, ett brev från min chef på Topshop där han inför julhandeln peppade oss med att kunden alltid måste få "LÖN" (det vill säga leende, ögonkontakt och nick). Jag sparar verkligen på allt och ni ska inte tro att jag slängt något nu heller. Nej, nej - bara strukturerat lite.
Jag hittade också ett gammalt block från ASU, massa krimskrams inköpta på 100yen-store i Japan, ett foto på den thailändska kungafamiljen som fick en hedersplats i badrummet och en utriven DNkrönika med Bengt Olsson med rubriken "jag är inte nyfiken på storstäder längre" som är ganska mitt i prick.
Fråga: vem är den där blonda killen längst till höger egentligen?
Utdrag ur Bengt Olssons krönika: "Men är det inte så. Vart man än reser hamnar man i de Stora Städerna. Och man hamnar på samma förbannade shoppingstråk och går och glor i samma skyltfönster och sedan tar man en spårvagn till den stadsdel som ska vara lite konstnärligare och genast börjar orden vina genom huvudet, ord som Gallerier och Alternativa och Ansiktslyftning På Senare År och så sitter man där på ett kafé där stolen är trasig och vinglig och menyn står på griffeltavla och tjejen bakom disken röker hemrullat..."
När vi åkte ut till Williamsburg kände jag precis så här. Det är alltid samma ekologiska wrapställen, arty folk, slitna kaféer och skandinaviska märken i affärerna. Ändå är det jag som tapetserat min lägenhet med bilder från alla storstäder jag någonsin varit i, jag som hängt upp en karta över Manhattan i köket och jag som ska flytta till Berlin i sommar...
Berlin-Ami uttrycker ungefär samma tankar i ännu ett välformulerat och skarpt blogginlägg:
"Kreativitetstjofräset är bara en sådan liten del av staden (livet, världen) och ibland vill man bara ruska om folk och säga åt dom att klippa sig och skaffa ett jobb (jag hälsar då detta från ett rökigt internetcafé befolkat av marxistiska litteraturkiritiker och nyinflyttade brittiska technoproducenter där jag eeeh sitter och jobbar på ett eeeh skrivprojekt så eeeh...)"
Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här. Antar att allting grundar sig i att jag inte känner att jag bli imponerad av något längre. Jag blir inte imponerad och inte särskilt entusiastisk.
Kanske gör det här kortet bredvid badrumsskåpet mig lite mindre blasé?
alla kan inte bo i fina sekelskiftslägenheter i innerstan
Vissa bor istället i miljonprogrammens nedsotade radonhus och handlar på ICA Nära med områdets alkisar och äter frukost blickandes ut mot sovjetaktiga vyer med utspottande föroreningsmoln (nåja, det är bara ett vattentorn och vattenånga, men man kan ju alltid låtsas).
Min ingång med tillhörande mystisk dörr vars öppning övriga bosättare tycker fungerar utmärkt som soptipp.
Trots detta vill alla komma och hälsa på, fika, äta middag, bo över och jag vet inte allt. Vännerna längtar tydligen ut till förorten för ingen vill lämna mig ifred.
Pizzakväll på berget.
Sen kom Ylva och Joel, rumsterade om och blev lite av mamma och pappa för mig. Härligt! Nu har de åkt men jag har fortfarande kvar deras inlagda sill i kylen.
Emmy har lyckats testa den röda soffan både en och två gånger.
Vicky i mitt kök, tittandes under lugg.
Sist men inte minst - the revival of the minisemla på självaste fettisdagen.
back on blog
Rent & skärt virus (igen)
Men den främsta anledningen till obloggandet är virus. Rent, skärt och och egentligen ganska ofarligt PC-virus. Orsakat av en småosund obsession kring amerikanska serier. Datorn är på lagning och jag har köpt första säsongen av Mad Men. Ja. Köpt.
Januari 2010
Jag fattade inget när januari redan var slut för någon vecka sedan. 
Jobb, jobb, jobb. Anniki är flitigast på kontoret.
Jag bodde hos Hana och i hennes trapphus finns en tavla med bilder från bostadsföreningens gårdsfest 1991. Mycket underhållande.
Det var för många minusgrader och vi ville helst inte ta oss ut alls.
Vi gick på restaurang.
På Raw kan dom allt.
Vad fnissar Heidi åt?
Vi hade på oss svart, från topp till tå.
Svart var också klubben vi hamnade på. Vi och hundratals 20-åringar...
...vi insåg att vi blivit äldre. Kidsen såg alla likadana ut och vi visste inte vad vad vi skulle tycka längre.
Fortsättning följer...
Jag vill helst bara stanna hemma.
Jag vill helst inte gå någonstans. Bara vara här.
Ja. Det var dags för mig att få ett riktigt hem.
immun och likgiltig
Efter nästan två månaders lösdrivande ska jag flytta in. Mina saker finns utspridda precis överallt - i Uppsala, hos Hana, på Heidis vind, i Lottas köksskåp. Alla frågar "men ska det inte bli skönt att få eget nu".
"Ja", säger jag. Vad ska jag annars säga? "Nej, jag tycker att det är roligt att luffa omkring, tränga mig in hos folk, bo i en rullväska och varva mellan typ fem olika outfits eftersom allt annat är nerpackat i långtbortistan?".
Mina saker hade lika gärna kunnat befinna sig i Bangladesh. Eller inte existera överhuvudtaget. Det hade liksom kvittat. Istället för att svara ja på frågan vill jag bara rycka på axlarna för så likgiltig är jag. Och det blir inte bättre när jag ska bestämma vad som denna gång ska få följa med från mamma och pappas förråd. Jag vill bränna upp varenda kartong. Vill inte ha med mig några saker. Jag har liksom blivit immun. Så annorlunda mot känslan som brukade hägra. Det fanns en tid då jag kunde få stark ångest av att en bok låg på fel ställe eller att jag var tvungen att blanda sjalar och strumpbyxor i samma kartong för att få plats med allt. På tal om strumpbyxor hittade jag en hel papperskasse med strumpbyxor i alla jordens färger. Vad tusan ska jag med alla saker till?
Med tanke på att samtliga mina pinaler är totalt ostrukturerade måste dessa tendenser funnits förut. Det finns liksom ingen rim, rason eller rationalitet i min packning. Och som ni nog kan räkna ut är att rensa, ordna, fixa och dona det jag minst av allt är sugen på.
Hittade en gammal dagbok från min Asien-resa.
"Idag ville jag ta kort på fyra polismän som satt och åt glass. Men då dog mina batterier. Tusan, hade varit en så perfekt bild".
"Nu bor jag på hostel och sover på en planka. Det är helt sjukt! Fast bra och jag har träffat folk. Ikväll ska vi gå ut i Soho."
"Jag älskar att vara i Kina. Jag kände det när jag satt på tåget från Shanghai, tusan vad jag gillar det! Och människorna stirrade på tåget men det gjorde inget. Imorgon ska jag se broar och kanaler. Jag skiter i om det är Disneyland."
"Har haft den kanske bästa dagen i Shanghai. Känt mig så fri och levande och gjort precis vad jag velat. Gick på propagandamuseum, promenerade som vanligt, träffade två söta kineser och åt middag på perfekt artikelmaterialrestaurang. Jag kände att jag är bra på det här. Att resa alltså. Bra på att upptäcka och att ta risker."
De lever happily ever after men jag får inte vara med.
Igår tog det slut. För alltid. Nu blir det inget mer, för det finns inte. De lever happily ever after men jag får inte vara med. Vad jag saknar dem. Jag saknar dem så. De fanns där med mig varje kväll och jag fullkomligt älskade dem.
Ja, det är en jäkla bok jag är så melodramatisk över. Trots den underliggande konservativa sensmoralen lyckades den totalt snärja mig. Det fanns liksom inga andra alternativ, jag kunde omöjligt välja att inte läsa. Tyvärr lever filmerna inte upp till litteraturen. Så som det så ofta är. I det avseendet är det främst ögongodiset man får nöja sig med.
"If I could dream, I would dream about you, and that I'm not ashamed of"
Kalla det gärna tonårsfasoner. Kanske är det vad det är. Men jag har nog aldrig diskuterat en bok och ett fenomen så mycket förut. Och det jobbar ingen under 24 på mitt jobb. Hur kommer det sig då att vi som närmar oss 30 blir så betagna av detta? Att vi smarta och upplysta kvinnor tar till oss de här böckerna så totalt trots alla intellektuella analyser och befogad (?) kritik. En arbetskollega berättade exempelvis att hon varje natt lämnade sitt fönster öppet när hon skulle sova (ni som läst fattar grejen) Vad är det vi eftersöker, behöver och går igång på?
Svaret ligger nog delvis i det faktumet att jag precis som Bella unconditionally and irrevocably hade älskat den här eskorten till skolan (Ärentunaskolan speciellt). Att vid sidan om all förnuft och rationalitet få känna sig som en tonåring igen med alla hormoner och känslor det innebär kan vara förvånansvärt befriande ibland. Särskilt när verkligheten oftast är så mycket tråkigare, mindre passionerad och helt saknar pirr. Det här är för övrigt min favoritscen i filmen ("Everyone is staring at us? No, that guy is just looking")
Jag måste hitta en ny stimulans. Mindfulness, välgörenhet, museum? Äsch. Det går väl över, precis som alla andra tonårsförälskelser så småningom gör.
Jag kommer förmodligen inte uppdatera bloggen på ett tag.
Känner mig helt enkelt osugen.
för att vara oss; en ovanligt intelligent facebooktråd.
Krya på dig snabbt. Jag känner mig också lite småsmygfebrig, typ som att en förkylning är på väg.
Både jag o Emma har nya höga klackar så jag känner för en bar i alla fall. Kanske kåken i så fall!
Gud vad härlig er nyårsmiddag såg ut, med alla de där festliga sakerna på bordet! Härligare än en övertäckt whiteboard...
Förretsen också, grattis till NYC!!!!
Hoppas inte hela din helg blir förstörd av bacillen.
Kram
Övertäckt whiteboard är bättre än en övertäckt grön griffeltavla:) Mmmmm halloumi.....
Inte gå till Kåken utan mig!!! Ne skojade bara, det är bra att ni håller ställningarna där....ska bli stammis 2010:) Vill även bli stammis på Riche. Sjukt mysigt efter att jag släppt rädslan för alla som var där:) löjligt jag vet. Le Rouge ska vi gå till också.
Vi måste börja att planera sommaren också, Lotta kan inte du fixa körkort tills dess så bilar vi i Europa - Paris, rivieran & Italien....tänk vad roligt det skulle vara. Jag kan också försöka att ta mig i kragen och ta det där jävla kortet.
Övertäckt whiteboard fläkttrumma är sjukt bra!! Saknar JC-band och Eric Bom :o) (erik bom var vår fina servitör på nyår) Det ska han ha tycker jag, för han snålade inte med uppfyllning av vinet. Bra storlek på glasen.
Jag hittade för övrigt en sjukt charmig mockaväst på hm idag för 150 kr. Dessutom har jag flyttat in i mitt badrumsskåp så nu börjar fåfängans år. Har någon en locktång för mkt så köper jag den gärna!
2010:
Smink: ID-puder, eyeliner eyeliner och eyeliner. Läpparna har jag inte bestämt ännu.
Kropp: Smal stark och stabil.
Mode: Här är mina ledord: cowboy, lack och folklore.
Vill ha: rosa Ralph Lauren.
Puss puss
Emma Larsson January 7 at 10:43pm
Kåken, Riche och alla sommarplaner låter bra för mig! Ni får komma med bilen o plocka upp mig i Berlin :)
Jag saknar också JC Band, och killen med farfarshatten, Erik Bom, och alla andra!
Skulle just fråga hur det går med nyårslöftet med eyelinern Lotta? Har du haft det varje dag nu?
Emma, hur går det med kinesen?
Stora kramar, vi ses imorgon några av oss!! Skulle vilja testen Vassa Eggen också?
Ja, men tänk om vi skulle dra oss mot den sidan om stan då, jag har ju faktiskt höga klackar och nyinpackat hår!
Vassa och kåken ikväll vore kul! hana är också sugen på att hitta på nåt! jag kan tänka mig att åka hem och duscha o äta först och sen ses där vid 7-tiden på vassa och sen kåken. vad säger ni?
Går sådär med kinesen alltså. han är en trögstratad jävel. är väl min specialitet i och för sig;-) Sara, kan du inte åka i morrn istället? puss
Ni måste förstå att jag aldrig haft ett badrum (jo när jag bodde hemma såklart) men nu är även skåpet uppe och jag kommer att se ut som ett freak när året är slut om jag fortsätter spendera all denna tid i badrummet.
Dag 8: eyliner, check!
Vet ni vad jag har fått för mig, att jag vill bila ner genom turkiet, och sen slutligen till jordanien och vara ökenprinsessa bland åsnor och kameler! och köpa halsband som klingrar och äta fet yoghurt.
Uuhh, har inte så mkt pengar men det är såklart roligt att gå ut från början och inte sitta hemma till 22!
Förresten.
Har någon av er fått med er min typ 10 cm lång ID-puder borste hem? Hittar den inte efter Sälen!
jag måste följa med er ut mer, jag känner mig helt off, ID-puder?? och var tusan ligger den där kåken som alla snackar om hela tiden? jag vill också gå dit...
mitt nyårslöfte är att jag ska leva livet. därav inbokad resa till NY i februari, hälsar på syster med familj där... just nu vill jag bara resa resa resa, till New York, San Fran, Brittish Columbia, Vietnam, Jordanien, St Petersburg...
xoxoxoxox
You go girl!!!!!!!!!! Jag känner lika, leva livet och resa hela tiden om det så bara är inom Sverige denna helg:) "Känn ingen sorg för mig Göteborg.." hahahaha.. kom på radio precis nu:) knäppt!
Jag lovar Emelie att vi ska till kåken fler gånger:)
Lotta: har tittat men hittar ingen borste tyvärr, den är ju ganska stor liksom.
Tjejer, lova att festa som om att det inte finns en morgondag ikväll!
Peace out!
och instämmer helt emma, vi bokar stora stekarpaketet.... de här med värdinnorna tycker jag låter lite suspekt bara... vad gör de?
Skulle någon ha något emot att den läggs upp på min blogg? Jag kan ta bort efternamnen så kommer det inte upp när man googlar.
Kyss!
I så fall vill jag byta ut folklore mor ALLMOGE som mitt mode skulle följa!! Alltså: read allmoge, not folklore.
God natt!!!!!
It will be as I'd never existed
Efter julhelgerna infinner sig vardagen. Och förvirringen.
I ELLE spår astrologen 2010 och mitt horoskop känns i stunden som mitt i prick.
"Efter två års påverkan av Saturnus är du äntligen fri och kan göra vad du vill. Men vad var det du ville göra nu igen? Du känner sig likgiltig inför alla planer när du får chansen att förverkliga dem. Så vem är du? Och vad ska du göra härnäst?"
Plötsligt består min enda motivation i att begrava mig i svallande tonårslitteratur om passionerad och evig kärlek. På dagarna tickar sekunderna sakta och det enda jag vill är att åka hem (läs till Hana i Solna) och läsa min bok. Vissa kvällar rullar tårarna.
"I promise that this will be the last time you'll see me. I won't come back. You can go on with your life now without any interference from me. It will be as I'd never existed"
Som om du aldrig hade funnits. Edward Cullen sopar undan alla spår. Han rycker till och med ut alla bilder på sig själv i Bellas scrapbook innan han lämnar henne.
Oktober, november, december, januari går.
"Time passes by. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me. "
Nej. Vi hade aldrig något sånt här uppbrott. Inte alls. Långt ifrån. Och jag har massor av bilder på dig. Säkert tusen stycken. Dessutom kan jag ringa dig. Du har tagit bort mitt nummer. Men jag har kvar ditt. Ändå måste det väl vara så att det är dig jag egentligen sörjer? Det måste vara därför tårarna faller? Som om du aldrig hade funnits...
På nätterna drömmer jag. Ibland om dom och ibland om oss. Jag drömmer att du försvinner. Det händer då vi fortfarande är ihop men du försvinner spårlöst bort från mig. Ingen vet var du är. Jag vaknar i total panik.
Horoskopet fortsätter
"Förklaringen är enkel: dina erfarenheter från de senaste åren har förändrat dig för livet. Du måste du tro på dig själv, hitta motivation i framtiden och ha tålamod".
till fjälls 09/10
Jag, Sara, Lotta och Emma gjorde en riktig svennetjejgrej och firade nyår i Sälen. What can I say? fniss, kiss i snön, åka snowboard på rumpan och sjunga Higher, kravla i 2 meter djup snö, lyssna på samma afterski-gubbe om & om igen (JCband, yeah!), äta rådyr nyårsmiddag i konferensrummet, skriva Petter på fönstret, Emma googlar kinesen i boken Kinesen (hon är kär i'an), röda turtärningar under soffan, sitta på ankarliften, Anton med MS, skråla svensktoppshits, koka kaffe, vispa grädde, Hot shot, Hot shot, Hot shot, Lottas nyårslöfte: att ha eyeliner varje dag..
Här kommer några bilder:
Emma & Lotta satt vid datorn typ hela tiden.
Skumpa och presenter i efterskott till den som delar födelsedag med Jesus.
Nyårsstassen på. 
We built this city on rock'n'roll! fem minuter innan det nya året var vi så här snygga.
Dagen därpå. Det här med Hot Shots är en hel vetenskap alltså, Iaf i vinglas.
Bildbevis! Vi åkte skidor också. 
Sen kom kvällen. Vi längtade efter Petter.
Årets löfte: vi vill se ut så här resten av 2010.
Vi hittade Petter! Han var glad över att se oss. 
Rosa shots. Det kunde slutat så bra.
2010, jag är redo nu.
Nästan en vecka har gått sedan vi lämnade decenniumets sista år men jag kan inte sluta tänka på hur 2009 har förändrat allt och hur mycket som faktiskt kan hända på ett enda jäkla år.
Jag jobbade på tre olika jobb, slutade på två, fortsatte på ett och startade eget företag.
Jag flyttade 3 gånger.
Jag var i Berlin, Köln, Prag, Budapest, London, Oslo, Kapstaden och New York. Några av platserna var totalt nya i alla fall.
Det som gjorde mest avtryck dock:
Min första riktiga pojkvän och jag gick skilda vägar efter nästan fyra år.
Jag har aldrig känt och levt så mycket förut.
Men nu är jag redo för 2010 och trots att jag vet ungefär vad som ska hända och jag vill ska hända känns det lite som ett oskrivet blad.
Bloggen, du börjar bli till åren nu. Vi får se om du överlever 2010.
00-talet,julledigt,hemvändarkvällen,årssammanfattning och inga kalendrar för 2010.
Jag vet. Har inte lyckats producera varken en noll-noll-talslista (det finns ju några stycken att hålla till godo med..kolla in nr 73, jag är inblandad, till och med citerad faktiskt) eller årsresumé och nu är det bara 2 dagar på året kvar och imorgon drar vi till fjällen.
Julledigheten har gjort mig helt förslappad, men jag vill ha mer,mer, mer. Mest av allt för att få tillbaks någon slags inspiration jag en gång hade. Den spirade i ungefär mitten av 2009 men har så sakteliga dragit sig tillbaks och jag försöker hitta den. Istället har saker och ting kommit att handla alltmer om killar, fest och gäng (ett beprövat citat från mamma). Exempelvis hänger jag på facebook 1/3 av min lediga tid, addar gammalt löst folk, snokar runt och kommenterar totalt meningslöst på vänner och bekantas statusuppdateringar. Resten av tiden läser jag Paul Auster eller kollar gamla avsnitt av Gossip Girl - totalt förälskad i Nate Archibald (vem blir kär i tv-figurer vid 26 års ålder?) i bristen på allt annat. Och saknar New York så det värker i kroppen.
Hemvändarkvällen var för övrigt en riktig hit. Jag hade inte ens tänkt gå ut men sen blev jag bjuden på förfest hos en gammal gymnasiebekant och kvällen blev inte alls som jag tänkt mig. Klockan 5 på morgon smög jag in på Fältspatsvägen och hade haft en av de roligare nätterna på länge. Uppsala, min kära hemstad, du är ändå allt bra imellanåt även om jag numera trivs obeskrivligt bra i Stockholm. 
Den här bilden säger det mesta om juldagen. Jag känner en av personerna på bilden.
Med tanke på att det här året varit så händelserikt och att det har förändrat det mesta borde jag skriva en liten sammanfattning. Mest för min egen skull. Saker är allt bra märkliga, jag har liksom inte ens köpt en kalender inför 2010. Var på både Akademibokhandeln och Åhléns idag men kände bara avsmak. Kanske skulle göra saker annorlunda nästa år - släppa på kontrollen lite. Jag verkar liksom inte så intresserad av den längre.
Och snart blir jag moster också.
Ingen kan anklaga mig för att ha varit osocial den här veckan i alla fall.
Jag började i måndags hos Kerstin och Tarik på Kungsholmen där jag fick matlåda och en förkylning på köpet, fortsatte över till Ingrid och Klas dragiga golv och härliga kärleksgnabbande (tss) på Katarina Bangata, därimellan ett gästspel hos Sara-Lotta (där vi höll på att bli inlåsta i hennes källare), sedan begav jag mig till braig Heidiglögg i Vasastans renaste trea och sedan soppmiddag, hårblekning (jajamen) och en otroligt skön madrass hos Ylva och Joel vid Zinken. Till slut landade jag i ett studentrum vid Telefonplan där jag sovit hela två nätter med två därtill. Otroligt generösa Hanna lånar ut eftersom hon julbefinner sig i England. Tack Hanna och alla ni underbara andra - det har varit fabulöst, what would I do without you?
Sen har jag försökt gå på fest och varit på fest också. Vilket bra avslut på året (nåja) det här blev!
Vi stod i kö i 2 timmar & frös fötterna av oss men kom ändå inte in. Landet förärades ett besök istället.
Nej vi var inga ticket holders. 
Tornet därbak = mitt hem för 5 dagar!
Vi fick en ny kompis iaf. Han hade hårnål.
Ylva & Joel hade julfest!
Jag var vimmelfotograf.
Kajsa försökte ta över jobbet, gick sådär måste jag säga.
Ylva hade ljuvligt nyfärgat mörkbrunt hår. 
Som sig bör pågick festen mest i köket. 
Någon slags brasilianare kom på besök och blandade goda drinkar.
Nu är det bara tre jobbdagar kvar - sen tar jag jullov. Whoop Whoop! (som Sara-lotta brukar säga)
det kliar i mitt hjärta.
I onsdags flyttade jag igen. Med taxi. En vända till Heidi och en till Lotta. Alla var supersnälla och hjälpte till och sen skålade vi i champagne för Emmas nyinköpta 1,7 miljonersetta på Tjärhovsgatan. Vissa köper lägenhet och andra bor i en väska.
I torsdags hade vi personalfest tillsammans med Röster hemma hos Nils och Filippa i deras vindsvåning på Östermalm. Det var trevligt och uppstyrt med catering och påhälsande miniluciatåg.
I fredags åkte jag hem till mamma och pappa. Jag hade fyra väskor och fick stå på tåget.
Igår träffade jag Klara och vi gick på V-dala. Mycket söta studentpojkar och dans. Folk var väldigt snygga och jag tyckte nog att klubbmusiken höll sig väldigt bra i jämförelse med vad som ibland kan spelas i Sthlm. Sen blev Klara blev stalkad av en ung pojke med tjock kofta.
Idag har jag varit på V-dala igen men för megabrunch med Vicky.
Imorgon åker jag tillbaks till Sthlm och stannar där ungefär till jul. Har försökt packa bra så att jag inte behöver ha mer än en väska. Kerstin och Tariks soffa står först på tur.
Jag hittade en gammal diktbok som tidningen Glöd gett ut i mamma och pappas bokhylla. Det kliar i mitt hjärta heter den och jag minns att jag hittade mycket inspiration här när jag var olyckligt kär som tonåring (det var jag jämt och ständigt). Jag har även markerat de dikter jag gillar mest med stjärnor. Som den här:
"Svart kaffe är felet med mig. Jag klarar inte av att dricka det vilket gör att jag inte kan vara den misslyckade poet jag vill vara. Jag kan inte ens dricka örtte och vara den utflippade hippie jag ville vara förr. Allt jag kan är att nynna med i sångerna från NRJ och slå ditt nummer om och om igen utan att lyfta luren."
Helgen som sådan & hjärtesorg
Det har varit en fin helg. 
I fredags gjorde Bon om hela kontoret och hade fest. 
Kajsa kom & vi snyltade på god sushi men lite blaskiga drinkar.
Res, Röster, Res & Bon.
Sen åkte jag och Kajsa vidare till Strand. Där var det ett jättemärkligt uppträdande med sjungande grabb (musikvideon i bakgrunden!) i mantel och bar överkropp som dansade tryckare med tjock tjej. Vi fattade inget.
Idag öppnade Ylva sitt hem & pysselskåp och vi julpysslade (jag vill ha ett hem att bjuda hem folk till snart!)
Julkortsproduktion!
För övrigt är det lite sorg i hjärtat just nu. Jag och Anders hörs alltmer sällan och jag börjar förstå vad det är som verkligen har hänt. Allt påminner plötsligt om honom och vår tid tillsammans - han finns överallt i Stockholm, i mitt rum, på gator och i kvarter...det är flera års liv som bara är borta och det är ren och skär sorg. Men jag kan samtidigt inte se några alternativ. Det är livet helt enkelt. Hjärtesorg.
We could keep trying but things would never change so I dont' look back. Still dying with every step I take. Men det gör ont för varje fucking heartbeat.
I helgen var jag på världshistoriens finaste bröllop.
Kärlek & rosenblad. 
Alla var helt tagna.
Gabriella var såklart finaste bruden någonsin.
"Du tog mer tårta än jag!" . Paret Riddez tjafsar efter två timmar som gifta.
Och jag som trodde att bröllop inte riktigt var min grej. Nu väntar jag på fler giftermål - bring it on!
att få virus på datorn känns så jävla 90-tal.
Snart betalar jag någon.