Precis hemkommen från Smögen till en tom lägenhet & en hög med eftersänd post i brevlådan. Ja, jag står fortfarande skriven i Uppsala och mamma eftersänder enträget & snällt. Snart 26 år och ingen permanent bostad. Så är det. Jag har adressändrat en gång under alla mina flyttar, det var till Fredsgatan. Sen flyttade vi till Stockholm och alla olika andrahandskontrakt tog vid och att adressändra varje månad (nåja) kändes liksom lite..,meckigt. Well,  någon ändring lär det inte bli det närmaste året. Eftersom att jag, tror det eller ej, just nu planerar en resa. Och efter det förmodligen ännu en resa och efter det....





Underbar post. Speciellt inbjudan till återförening med klassen från 9:an. Ja, frågan är om jag egentligen vill återförenas med någon? Och om jag vill betala 350 kronor för en Tex Mex-buffé (redan där blir det ju så fel). Jag är delad. Ena halvan av mig vill verkligen gå, men jag vet att det är för att jag har något sjukt behov av att visa att jag har kommit någonstans, vilket är en riktigt dålig anledning. Dels för att ingen kommer bry sig (och inte heller förstå.."ehh, nej, jag har inget fast jobb och ingen lägenhet heller faktiskt & jag har pluggat medie- och kommunikationsvetenskap, vad man blir? nej, man blir inget direkt, faktiskt så, på det sättet, men...", ja, ni hör just själva hur det låter) och dels för att jag måste behålla någon slags självrespekt.

Det mest ironiska med den där återträffsinbjudan är inte Tex Mex-buffén eller att dryck inte ingår i det skyhöga priset, utan att Emma Svärd, som skolkade sig igenom 3/4 av högstadiet är kontaktperson.

En sak jag iofsej skulle vilja veta är varför Jenny Pettersson snodde min grå Champion-tshirt i 8:an (ny var den också...) Hon trodde inte att jag visste men jag har vetat hela tiden. Det skulle vara en anledning.

Ni andra, ska ni gå?