jävla skit, jag har massor att skriva men klockan är mycket och sex and the city börjar.
livet handlar om att prioritera.
sorry bloggen. vi ses en annan gång. då ska jag bland annat prata om den söta mexikanaren.

sleep tight.

Jag var på Bounce för snart två veckor sedan.
Jag kan inte i ord beskriva denna magiska afton.
Det blir en bild istället.

Jag har en liten rosa bok (som jag fått av Storemma i födelsedagspresent) där jag skriver ner tankar och reflektioner. Bland annat brukar jag köra rubriken "till bloggen" och skriva små anteckningar om sådant som sedan ska föras in när jag får tid. Jag lever nämligen i ständig skräck att "viktiga tankar" ska försvinna ifrån mig om jag inte dokumenterar dessa med en gång. Måhända att detta låter helt sinnessjukt men jag har alltid varit sådan. Jag har alltid tänkt i termerna "det där ska jag skriva i dagboken sedan", detta har nu bytts ut emot "det där ska jag skriva på bloggen sedan".
Kontrollbehov kallas det.

För tillfället har jag inte hälften så mycket tid till att skriva som jag skulle vilja. Det är synd. Som tur är hjälper den rosa boken mig en bra bit på vägen.

är min nya favoritsida på internet.
observera speciellt vimmelbilderna! mycket nöje!

hade Jens i helgen.
Tyvärr råkade jag skriva detta i ett sms tillsammans med en del andra saker som "filtrocksligan", "jag avböjde vänligt men bestämt" (på beordan att jag skulle sova över hos karln) samt "jag tror gossen blev lite putt, rätt åt honom" som skickades till filtrocksjens himself.
Sånt händer när man inte tänker på den man ska skicka sms:et till utan på personen man skriver om.

Att gossen var putt var inte en underdrift, vägrade vara med på foto och gick i rask takt med sin filtrock som följe 20 meter framför mig. Jag hoppas att han slappnar av lite tills nästa gång vi ses, förhoppningsvis fick mina sms honom att distansera sig lite.


Denna pinal kanske hade gjort susen för fluffhåret...

åt amerikanskan som hade stoppat bröd i skåpet ovanför kylskåpet.
Enligt henne så hade den som visat runt i korrioren sagt åt henne att det är där man ska ha brödet.
Vad som förtäljer historien är såklart att bagaren (att bagaren har råkat hamna i samma historia som brödet är bara en slump) när han var på besök blev sugen på mackor och hittade Emelies halvmögliga limpa.
Jag & Emma kunde inte tro våra öron när bagaren envist hävdade att han hade hittat bröd uppe i det skåpet.
Måste vara sen korridorsstädningen i våras tänkte vi....det var nämligen senast då vi hade hört talas om att någon överhuvudtaget kikat in i detta skåp.

Dansdivor däremot, de slipper man aldrig undan. De finns överallt, i alla städer.
Var två stycken individer från Wallmans salonger (där kom motsägelsen, tydligen har Marie kuhlers lyckats producera något som kan kunna betraktas som professionellt) på besök på vår dansklass häromdan. Oavbrutet stod de och speglade sig, vände och vred....jaja, vi vet att ni kan göra 5 piruetter och kicka er själva i huvet...ni behöver inte stå och demonstrera detta hela tiden.
Vad detta beror på är visserligen ganska självklart, dans är ingen lagsport där man samarbetar, dans är så pass individuellt att det är enbart upp till en själv (förutom pardans då förstås) ifall man lyckas eller inte.
Klart att det blir prestige över det hela. Jag är själv en dansdiva.

Det som är skönt dock är att det är Annika som är den från min gamla dansskola i Uppsala som gick vidare i Floorfiller och ingen annan. Annika är (elleriaf var) extremt ödmjuk även då hon alltid var bland de bästa.
Det finns 2-3 personer jag inte skulle klarat av att se i det där programmet, jag vet att dessa förmodligen också har lyckats grymt bra med sina danskarriärer men nu slipper jag iaf se det....


Annika Sivertsson- grymt duktig.

Veckans kommentar kläckte Erik alla kategorier (men han skyllde på Patrik det var ändå han som hade sagt det från början).

Kåren i Uppsala...jaja, alla kan ju inte vara lika belevrade Uppsalabor som jag.
Speaking of wich..om det var Barcelona förra veckan är det definitivt Uppsala den här.
Var där i helgen, så obeskrivligt underbart, inte en finlandsfärja med storhetsvansinne (läs frimis) i sikte, inga frisörer som tror att Jennifer Aniston-frilla fortfarande är inne, inga käcka "showdansare" med illaluktande glittriga klänningar och hattar (läs Marie kuhlers showdansskola) utan mitt Uppsala, min stad- där siluetten pryds av domkyrkans torn istället för krämaren, saluhallen med befogad VIP-hörna (kanske inte men ändå...) och dansare som går vidare i floorfiller. Inte en stor stad, men en stad.










Kredd vill jag ändå ge till min nya danslärare (på ovannämnda dansskola) som påpekade att det var jazzdans vi dansade och inget annat.
Hon drog kommentaren "Jag hade aldrig hört talas om Showdans innan jag kom hit" och satte på en hederlig jazzlåt, nämligen Darins nya. Inga saxofoner och annat trams. Skönt med någon som känner som jag.