nya tider

Bloggen fyller snart fem år och det är dags för något nytt. Jag återkommer med vad när det är dags...

Sen sist tills nu

I måndags var det över och jag är åter på fötter igen. Just nu sitter jag i Annikas mysiga lägenhet någonstans i närheten av Järntorget i Göteborg och ska snart ut och strosa i solen .

Sen sist då? Jag har inte bara suttit nedbegraven i deklarationspapper.
Jag har också...



...hängt med A och planerat sommarens resor.



...ätit bagelfrukost på amerikanskt maner (men det är något med brödet som gör att det inte blir riktigt lika bra..)



...promenixat i solen och blåsten (var är den riktiga våren?!)



...varit på Bajenmatch både en och två gånger...



...en gång med de här...



...då vann vi och vi blev så här glada!



...hängt i Saras superkap till ny lya på Scheelegatan.



kolla kakelugnen!



...druckit red bull-drinkar i källare som luktar väldigt mystiskt (mytiskt?) fel tid på dygnet.



...firat födelsedagar.






...haft Japandag med mamma och pappa i Kungsträdgården...



...och på
Kulturhuset.




...kollat på pelargonier och annat i Brunnsvikens handelsträdgård.



känt lust att odla!



...varit på inflyttningsfest.



..och ätit brunch i härligaste köket.

That was it. Göteborg town nästa.


No time for blogging

Fullt upp med bokföring. Ciao!

emma i bokföringsdjungeln

Till skillnad från flera av mina kollegor och annat löst frilansfolk jag känner har jag bestämt mig för att bokföra och deklarera alldeles själv. Delvis är jag lite för snål för att hyra in en redovisningsperson och sen tycker jag att det är lite småmysigt. Eller jag trodde att jag tyckte det. Tills idag när jag upptäckte att alla kvitton låg i en enda stor hög (och inte satt prydligt instuckna i en pärm som jag hade en illusion av) och att jag inte alls visste vad debit, kredit, balansräkning och diverse begrepp betydde. Jag har svettats, slitit mig i håret och förfasats över tjeckiska kvitton med försvinnande text. Och jag som högljutt skrytit på jobbet och sagt att "det är väl bara lite plus, minus, avdrag och moms - det är väl inget"

Men ändå har jag förtjusts lite. Tänk att den där megafrukosten jag och Anders åt på ungerskt filmcafé ála bio Rio bara kostade 25 svenska enkronor (och att jag gav typ 1,50 i dricks...). Och att även en enskild näringsidkare numera kan dra av traktamente. Dessutom är det fint att lära sig saker och ha koll på sin egen ekonomi.

Så jag får säga att plussidan (kredit?) ändå vinner och att soliga helgdagar veckorna framöver kommer tillbringas vid kvittohögen! Härliga deklarationstider.

Med hopp om livet och våren är här

Ett par dagar har gått och plötsligt känns allt sådär enkelt som det bara gör ibland. Jag är på bra humör, det är vår och oändligt ljust ute och jag vet att hur det än blir så kommer det bli bra. Sprang längs vattnet tidigare ikväll. Solen gick ner bortom Gamla stans kyrktorn och Djurgården låg som en hägring på andra sidan vattnet. Tänk att det bara några minuter från det grådassiga sunket på berget finns en helt annan tillvaro. Jag tänkte att "Stockholm är allt bra ändå" och sen sprang jag nästan in i en dunjackeklädd David Batra med moderatfru och tillhörande barnvagn.

Och helgen lämnade inte mycket övrigt att önska. Långbrunch med finaste vännerna i mitt kök på lördagen, Ljunggrenshäng (okej, lite mindre jobbkänsla nästa gång om jag får be..) på kvällen och sen en hel söndag med Ylva - Stockholms bästa frukost på Bakverket, soliga promenader, utställningar och ett avslut i Ylva och Joels renoverade kök med söndagmiddag. Sen kom Anders och hämtade mig i sin gamla Volvo och vi åkte till berget när skymningen föll och somnade slutligen hemma framför någon hyrd rulle med popcornskålen i knät. Man kan ju inte annat än älska livet efter en sådan helg.











Undra hur många gånger jag har fotat denna vy.







Vi var på Arkitekturmuseet och kollade in
"Från Stockholm till Beverly Hills" om den svenska arkitekten och designern Greta Magnusson Grossman. Vilken himla imponerande tanta och vilka fantastiska möbler!

vecka märklig

Det var längesen jag verkligen skrev något på bloggen. Bilderna har tagit över lite och jag har blivit mindre personlig. Det går väldigt upp och ner med min integritet. Ibland vill jag skrika ut saker i cyberrymden och ibland vill jag inte prata med någon. Inte ens med mina föräldrar (förlåt mamma och pappa). En person jag i alla fall kan anförtro mig bra åt just nu är Anders. Ja, frågorna har haglat de senaste dagarna sedan jag ändrade min facebookstatus (tss), så jag kan väl lika gärna avslöja det en gång för alla. Vi har hittat tillbaks till varandra. Inte för att det direkt har varit en hemlighet. Vi började ses redan för...ja, när var det nu? Ett tag sedan i alla fall och betraktar oss officiellt som ett par igen. Det känns väldigt bra faktiskt och helt utan tvivel men vi ska inte bo tillsammans på ett bra tag och vi sover ofta utan varandra. Jag är fortfarande i extremt behov av att vara ensam. Fast denna vecka råkade det bli fyra nätter i rad vilket visade sig vara supermysigt och nästan framkalla något slags beroende. Nina var nämligen i lägenheten över påsk och låste båda låsen när hon åkte tillbaks till Köpenhamn.  Min egna nyckel till underlåset hade jag givetvis inte med mig. Men idag fick jag nyckeln i ett rekommenderat brev till jobbet så nu har jag ett hem igen.

Det har sammantaget varit en väldigt märklig vecka och min hjärna står i fyra hörn. Sommaren kommer allt närmre och just nu tycker jag att det är skitjobbigt att inte veta. Jag vet ingenting. Det kanske bara är en vecka innan jag vet men det liksom kryper i kroppen och jag kan inte tänka på något annat än hur allt ska bli. Jag gör upp treårsplaner i mitt huvud bara för att lugna ner mig lite fastän jag vet att det inte är någon jävla idé. Och jag klättrar på väggarna och tänker att jag behöver iväg. Men inte till någon storstad där man konsumerar. Jag vill se något helt annat. 

Hejsvejs.

Min vår började i Uppsala



















kultur & festlördag förra lördagen



Emmy var på besök och vi gjorde heldag. Bland annat med vårens första uteserveringsfika!





Sen var vi arty och gick till Bonniers konsthall. Jag matchade konsten. För övrigt en exakt kopia av ett riktigt spindelnät.







Emma hade house warming party version mindre i sin nya fina lya!





Sara textar Toyboy...





Lotta hoppar högt.



Härlig Stockholmsdekadens.

Jobbnöjd

Trots att jag ofta påstår att jag helst bara vill vara ledig, dricka kaffe och kolla streamat HBO så tycker jag faktiskt om mitt jobb. Jag kom på det förra veckan - att det är ju sabla bra. Jämnt och bra med utmaningar, härliga människor, flott material, lite dåliga resurser ibland kanske men stor valfrihet och kreativitet som får flöda.

Nej, lyxhotell är inte mitt livs största intresse men jag kan inte annat än vara nöjd när jag får vara bland alla
de här människorna. Beresta, intressanta, inspirerande och duktiga individer alla utav dem.



Min baby - RES.se



Och produktion av papperstidning är också bra!



För en magasinjunkie är var dag en fest!



...och biblioteket som vi delar med Bon kan man ju inte annat än älska!

Tillbakablicken: sommaren 2005

I helgen komponerade jag fotoalbum från sommaren 2005. Det var min sista sommar i Uppsala. Varm och svettig, förutom de där tre dagarna jag tillbringade i Halmstad. Då regnade det. Jag hade sommarkort på nationerna, gick på Bryggan och hängde med Erica Dahl. Josse var förtjust i Paris Hilton och Erik var en långhårig 16-åring. Jag åkte till Stockholm och hälsade på Elin och vi gick till ett Spy Bar som ännu inte blivit kreddigt.



Den slinkiga partytoppen sjöng på sista refrängen men fick ändå följa med ut.



Josse fyllde 22 bast och jag presentade henne med Paris Hilton.



Erik var pop-pojke, Lars Winnerbäck var fortfarande hans största idol och vi gick på konsert tillsammans.




Erica bodde hemma hos föräldrarna i Vårdsätra. Hon hämtade mig på stan för bad i hennes pool och körde i il-fart hem med ciggen i ena handen.



Jag hälsade på Emma och hennes fina familj i Halmstad. Vi var fyra blondiner som gjorde stan osäker (tsss).



Ebba von Sydow skrev på sin blogg att väst var inne och jag åkte till Stockholm och köpte en på direkten. Elin fick två grabbar grus att köpa champagne till oss inne i Spy Bars Röda rummet. 1570 kronor kostade det och jag har fortfarande kvar kvittot.



Jag drog till Torrevieja och hälsade på Soulie. Mitt ansikte hade en annan form på den här tiden. Något slags försenat tonårshull.

Det är inte särskilt hippt att vara sentimental

För vissa människor kan jag nog verka väldigt oromantisk, totalt osentimental och rationell. Sanningen är dock att det under ytan döljer sig en massa känslor och drömmar om den eviga kärleken. Och jag gråter alltid till serier.

Jättetöntigt, jag vet. Jag gråter när Dan berättar för
Serena varför han älskar henne och jag gråter när Betty pratar med sin psykolog om att hon vet att Don är ständigt otrogen mot henne. Man kan säga mycket om USA men amerikanska seriemakare, de vet hur man gör (inte så troligt att man skulle gråta till Andra avenyn eller Skilda världar liksom...).






Bad, bad boys come with me, come with me

Igår ägde månadens dansparty rum. Det var Robyn med Tuttifrutti på Strand med tema 90-tal goes afro - alltså lokalen var full av brudar i upprullade jeansshorts, keps på sned, magtröjor (ja, kidsen har tydligen det nuförtiden) kortklippta frisyrer samt boys i ungefär samma utstyrslar (dock inte magtröjor) och musiken befolkades av en skön blandning av remixat Dr Alban, Rob'n'Raz, technobeats och även en del House stundtals. På väggarna syntes bland annat Midi, Maxi och Efti (jag tror att det var en av Elins första LP-skivor) Mycket dansant och svettigt.  Jag tog tyvärr inga bilder men här kommer en aning om vad kvällen bjöd på:






boklycka

Likväl som jag älskar Pocketshop (blir oftast som besatt och lite halvmanisk där inne och vill ha allt) tycker jag om att köpa böcker på CDON. Nu var det dock ett tag sedan och jag hade nästan glömt hur happy man blir när paketet dimper ner i brevlådan. Det går ju så fort också!
Dessa beställde jag i måndags kväll och idag kom de:





Fast det var boken jag beställde, inte filmen. Som jag inte lyckats gå och se ännu. Den ser ju så fin ut.


egen söndag

Mina söndagar har blivit helt holy. Jag vill helst inte planera in någonting. Möjligtvis typ fika/äta brunch med någon men från kl 16 vill jag vara hemma. Jag vet - jag har blivit en riktig home girl men det ha blivit bästa stunden på hela veckan.
Som idag: Jag har jag pysslat omkring, tvättat (är det knäppt att älska ljudet av sin tvättmaskin?), lagat matlådor för flera dagar, förberett jobb (helt utan ångest, jippie!), lyssnat på Monocle Weekly och kollat på Glamorama (älskar kontrasterna mellan högt och lågt).

Och nu vid 21-tiden väntar detta.




Vårvinterlördag








pingisfredag










När får jag gå på fest i venetiansk mask?



Jag vill göra en Gossip Girl (min bästa bästa serie i hela världen) och gå på en Masquerade Ball. Man skulle kunna säga att det är lite av vårens målsättning. Ge mig lite mer glamor, täckta ansikten, fjädrar och intriger om jag får be!

Ett annat roligt tema är My Little Pony som Ingrid och en kompis porträtterade på en fest häromsistens. Det var uppe i Umeå så jag hade aldrig chans att se det men det måste ju varit oslagbart. Pastellfärger, lång rosa hästsvans, gigantiska ögonfransar och spärra upp ögonen väldigt mycket, hela tiden. Vilken utklädnad!

Nya RES.se

Efter många långa timmar, ett otal brutna länkar, tårar, hårda diskussioner (särskilt om den rosa färgens vara eller icke vara), svett och webbfrustration är nya RES.se äntligen uppe. Woawoa! Okej, en hel del jobb kvar men är den inte fager? Dessutom är det lite av min bebis nuförtiden då jag numera är webbredaktör (mm, lite diskussion krävdes där också...).



En lång och utförlig argumentation om vilken färg (obs, har inget med politik att göra...) tidningen RES egentligen är pågår på bilden. Vagabond må vara röd men det betyder inte att vi är rosa.


konceptet söndagsångest.

Ekorrhjulet har introducerat konceptet söndagsångest för mig.

I dagens DN Söndag (älskar tydligen att referera till den blaskan) uttrycker sig någon musikerbrutta precis hur jag känner inför söndagar (och helger överhuvudtaget)

"Min söndag: Är en lång kamp mellan att försöka vara lugn och ledig och att hålla på med tusen grejer"




Jag vet inte vad som känns bäst egentligen. Att komma hem före eller efter morgontidningarna. Kanske efter ändå, som igår natt (då har man i alla fall gjort något trevligt under helgen, som att dricka bubbel och äta snittar i trevligt sällskap). Ironiskt deppig läsning förresten. Afrikanska tuggdroger som stödjer extremistorganisationer samt prostituerade iranska flyktingkvinnor. Och där blev söndagsångesten ännu lite mer påtaglig.

Det här inlägget skulle ha skrivits för en vecka sedan.


Men jag har inte hunnit och jag har varit oinspirerad. Vi får se hur det går. Hursomhelst, har jag ständiga klädproblem och trots min överfyllda garderob, vet jag aldrig vad jag ska ha på mig på morgonen. Okej, det har faktiskt blivit lite bättre senaste veckorna. Med betoning på lite.



Problemet är att jag typ bara använder svarta trikåklänningar eller stor svart tshirt. Men att min garderob består av blusar och klänningar i jordens alla färger som jag varken passar i eller vill ha på mig.



Men jag fortsätter ändå bara att inhandla dessa andrahands-tantblusar och klänningar som överbefolkar min garderob (de kostar ju ingenting, intalar jag mig själv). Och förra lördagen gjorde jag och Kerstin en tur till Myrorna i Ropsten och såklart kom jag hem med två nya blusar.(blus liksom, när fan använder man det?!)..och två nya klänningar...den ena visserligen svart men eftersom jag redan har tio svarta klänningar kändes det ändå i överflödigaste laget.



Well. På söndagen var gjorde jag en Söderrunda med Gabriella och vi besökte bland annat Tjallamalla och Acne. Vi önskade att vi hade pengar och ville ha allt. Det är så lätt att komma in i kläd-begär-svängen fastän garderoben ser ut som ovan. Hur mycket kan en person behöva egentligen?!

Men egentligen kretsar inte min tankar så mycket kring ytligheter nuförtiden. Tvärtom sporrar annat just nu och då menar jag inte jobbet utan typ vara en aktiv samhälls- och världsmedborgare. Människor som Johan von Schreeb inspirerar. I en intervju i förra veckans DN Söndag pratar han om att få uppleva samtidshistorien är mäktigt (mannen har startat Läkare utan gränser i Sverige och har hängt runt i samtliga katastrofdrabbade områden de senaste 30 åren). Det han gör ser han inte som en uppoffring utan en ära. Han lever för mötena med människor. Det låter som en klysha men jag vill och måste mot något sånt här.

Jag är sugen på djupare samtal, filosofiska föreningar, mening och mål. Ekorrhjulstillvaron gör sig lite väl påmind för tillfället och jag känner dagligen meningslöshetsklumpen i magen. Det måste rådas bot på.

Tidigare inlägg
hits