Titeln har egentligen ingen jättekoppling till det här inlägget men jag har tänkt i flera dagar på att jag vill döpa ett inlägg till just det (mm, sånt livsnödvändigt jag går runt och klurar på om dagarna..). För övrigt är det en gammal Take That-låt.

Men jag har redan konstaterat att saker har förändrats så jag orkar inte hålla på och älta det i fler inlägg. Jag bor fortfarande hos tanten på Birkagatan 1 precis nedanför råmysiga Rörstrandsgatan med alla sina kaféer och krypin. Dessvärre är det ingen som vill hänga med mig i Vasastan - alla vill bara vara på Söder hela tiden. Tanten pratar inte så mycket med mig (hon pratar mest med sin hund) så jag blev lite förvånad när hon idag sa att jag borde skaffa mig andra planer för lördagen den 7 november för då är det Mårtensafton. Jag som trodde att Gåsmiddag var ett nationspåhitt precis som Sexa eller champagnegalopp. Men tydligen ska tanten bjuda in en massa folk och laga sån där svart soppa med blod i och jag får inte vara hemma då. Okej, hon sa det inte rakt ut och jag brukar inte vara hemma på lördagkvällar, men ändå, ni kan ju tänka er hur mycket hemma det här känns som. Men jag tänker att man ska ha provat på allt här i livet, så även inneboendesboende.

Anders var här i lördags. Ja, vi gjorde det och sen låg vi och kliade varandra på ryggen, pratade och jag insåg att han typ är den personen som gör mig gladast i hela världen. Det är besynnerligt för när vi bodde tillsammans kunde jag bara fokusera på hur olika vi är. Att han bara vill äta korv till middag och kolla på Färjan men nu när det är slut är han den jag helst av allt vill ringa när saker känns jobbiga för han är den som förstår mig. Varför går det inte då undrar ni? Varför haka upp sig på korv med bröd eller dåliga realityserier? Jag vet inte.
Mycket handlar det nog om mig. Mina idéer om ett liv på drift. När jag vill flytta till Berlin och Anders inte ens är intresserad av att hälsa på, vad händer då? Det är så sorgligt och jag kan inte skriva om det här utan att börja gråta så skriver jag inget mer nu.