Varför ska man alltid drabbas av "you don't know what you got til it's gone"-syndromet?



För att man inte uppskattar det man har när man har det? För att man bara minns det som är bra? För att man inte kommer ihåg hur man faktiskt kände då?

Det är inte det att jag inte trivs ensam. För det var ju faktiskt det som var själva problemet - att jag är för självständig och lite av en ensamvarg. Jag klarar inte av att kompromissa, jag är alldeles för ego, blir galen när jag inte får göra mina egna grejor, vara den jag är ut i fingerspetsarna, leva ut. Han var givetvis inte någon hemsk människa som hindrade mig snarare var det jag som hindrade mig själv.