Igår tog det slut. För alltid. Nu blir det inget mer, för det finns inte. De lever happily ever after men jag får inte vara med. Vad jag saknar dem. Jag saknar dem så. De fanns där med mig varje kväll och jag fullkomligt älskade dem.
Ja, det är en jäkla bok jag är så melodramatisk över. Trots den underliggande konservativa sensmoralen lyckades  den totalt snärja mig. Det fanns liksom inga andra alternativ, jag kunde omöjligt välja att inte läsa. Tyvärr lever filmerna inte upp till litteraturen. Så som det så ofta är. I det avseendet är det främst ögongodiset man får nöja sig med.

"If I could dream, I would dream about you, and that I'm not ashamed of"



Kalla det gärna tonårsfasoner. Kanske är det vad det är. Men jag har nog aldrig diskuterat en bok och ett fenomen så mycket förut. Och det jobbar ingen under 24 på mitt jobb. Hur kommer det sig då att vi som närmar oss 30 blir så betagna av detta? Att vi smarta och upplysta kvinnor tar till oss de här böckerna så totalt trots alla intellektuella analyser och befogad (?) kritik.  En arbetskollega berättade exempelvis att hon varje natt lämnade sitt fönster öppet när hon skulle sova (ni som läst fattar grejen) Vad är det vi eftersöker, behöver och går igång på?



Svaret ligger nog delvis i det faktumet att jag precis som Bella unconditionally and irrevocably hade älskat den här eskorten till skolan (Ärentunaskolan speciellt). Att vid sidan om all förnuft och rationalitet få känna sig som en tonåring igen med alla hormoner och känslor det innebär kan vara förvånansvärt befriande ibland. Särskilt när verkligheten oftast är så mycket tråkigare, mindre passionerad och helt saknar pirr.  Det här är för övrigt min favoritscen i filmen ("Everyone is staring at us? No, that guy is just looking")

Jag måste hitta en ny stimulans. Mindfulness, välgörenhet, museum? Äsch. Det går väl över, precis som alla andra tonårsförälskelser så småningom gör.