jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så starkt av längtan bort någon annanstans.

det tog emot att packa upp väskorna. kläderna ville inte in i garderoben. jag fick trycka in dem.
att något var fel kände jag redan när jag klev av 12:an och spatserade igenom studentgatan.
vanligtvis när jag kommer tillbaks brukar jag känna mig glad. förväntansfull, nostalgisk, upprymd.
den här gången kände jag mig inte alls så. tvärtom var ångesten så stark att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

den första jag träffade var erik och jag sa till honom. "jag har massor att göra, men jag har ingen inspiration till någonting, det enda jag skulle vilja göra är att supa mig full".
aldrig trodde jag väl att en smygpremiär på klaras skulle kännas som veckans höjdpunkt.
 jag som inte ens gillar klaras. när jag fick veta att det hela var inställt höll jag på att börja gråta.

jag längtar hem. ofantligt mycket.

"du skulle inte vilja vara här heller" sa josse till mig i telefonen.

jo just nu skulle jag fan vilja det. jag vill träffa mina vänner och skvallra om folk ifrån gymnasiet.
 kunna välja bland 20 olika cafeér. gå ut på en tisdag ifall jag har lust.

men det är klart att hon har rätt. hade jag aldrig tagit mig ifrån uppsala hade jag inte velat vara där just nu.
och egentligen så är det bara att åka hem då och då. det finns alltid kvar. eller? det kanske är så att jag är rädd för att det ska försvinna? att helt plötsligt en dag när jag kommer hem går mina tonårsförälskelser där med barnvagn. uteställena befolkas av puttefnask. till och med filtrocksjens har stadgat sig.
 

jag tror att jag har stannat här för länge. jag borde ha åkt vid det här laget.
man ska åka när man är på topp. jag kan inte åka nu. det är helt omöjligt.
jag vet att jag bara har ett alternativ. jag tänker inte låta våren bli en enda lång transportsträcka.
jag vägrar. det måste gå på något annat sätt.

jag fyller 23 år i år. snälla, kan någon tala om för mig att jag fortfarande är ung.