Min högsta önskan just nu är att jag skulle kunna stanna tiden. Även om det bara vore för en timme eller så. Bara hinna pusta ut och tänka efter ett slag. Bara vara en stund.

Snart är det helg igen. En av få helger kvar här. Sen är det valborg. Och en månad kvar av terminen. Jag har velat bort härifrån så många gånger men nu när det är så nära går jag och grämer mig hela dagarna. Jag kommer gråta blod av att lämna lägenheten. Varför ska jag? Varför tvingar jag mig till det? vill jag verkligen eller är det bara något jag "måste".

Viljan. Jag försöker hitta magkänslan men den är för länge sedan bortförvandlad av all rationalitet. Vad jag innerst inne känner och vill existerar inte längre. Och så mycket tankar. Jobb, lägenhet, Sthlm, Oslo, vänner, familj, Uppsala, Örebro...

Oslo lockar igen. Jag och Anders har det så himla bra just nu och det känns som att ingenting kan få det vi har att förstöras. Men vad är det jag vill fly ifrån? Samtidigt känner jag mig längre ifrån mina vänner i Uppsala än någonsin. Är det egentligen så bra att åka till Norge då? Och förlora alla . I sthlm finns alla bara en tågresa bort. Kanske är jag rädd för att fastna? Att jag ska älska att bo i Sthlm så mkt att jag aldrig kommer iväg på min resa. Och hur fan ska jag kunna spara pengar!?! Jag som alltid vill vara i centrum och vara med där det händer.

Hursomhelst blir det nog Sthlm. Emma, Hanna, Heidi, Ingrid...Uppsala 45 minuter. Jobb i klädbutik snälla snälla give me ( blev kallad till Zara i veckan men de ville att jag skulle börja jobba nu...). Bo med A. Sommar i Sverige. Har ringt på lägenhet i Hammarby sjöstad. Örebro 2 timmar bort. Resa blir av men den kanske blir kortare. Eller vafan. Vart är viljan och karaktären att inte shoppa och slösa?

Oslo. Vicky. Massor av jobb och pengar. Sommaren borta. Träffa A sällan. Men en Längre resa.

Kanske inte så svårt val egentligen? Jävla pengar.