I måndags kväll hade jag och Emmy häng. Det sista hänget på väldigt länge eftersom pinglan ska göra en Emma och leva collegeliv in the U.S snart. Dock inte i öknen utan i Florida. Flådigt.

Hursomhelst hade vi typ det bästa hänget någonsin. Det var längesen jag kände mig så full av energi. Det var kravlöst och fnittrigt. Vi umgicks som man gjorde i gamla tider innan det där med fulla kalendrar, 9-5-jobb, sambos och gå-ut-och-ta-ett-glas-vin ens existerade. Vi lagade laxwok. Vi åt magnum i sängen, fjärtade och bläddrade i Whitetrashkatalogen also known as Ellos-katalogen.

Hur är de här stövlarna funtade tillexempel? Herreminjesus!

 

Sen tittade vi på Sex and the city, garvade åt alla fula kläder & killar ,(Carries stilikonstatus är så överskattad, kolla de första säsongerna) Carries ständiga klyshiga ifrågasättanden och hennes totala brist på personlighet. Vi kom överens om att man hyser någon slags hatkärlek till S.A.T.C. Samtidigt som jag kan irritera ihjäl mig på deras platta brunchdiskussioner så finns det ändå, på något konstigt sätt, ett slags djup (hur djup nu en tv-serie kan vara, det är ju inte meningen att den ska vara det). Men den har det. Ibland gråter jag. Och jag kan se avsnitten om och om igen. Dessutom ligger det som ett glittrigt skimmer över hela tillvaron,kläderna, haken etcetc. Verklighetsflykt.

 När A kom hem på natten låg vi så här i sängen.

Emmy är min klokaste vän. Hon vet. Hon förstår.