Att åka till Katthammarsvik är verkligen terapi för min själ. Det har inte alltid varit så. Som tonåring var det väl sådär lagomt kul att följa med päronen till ett ställe med typ 300 invånare på helt fel sida av ön. Det var ju i Visby man ville hänga! Dessvärre gick sista bussen typ kl 2 på eftermiddagen. Jag & Ingrid löste problemen med att lifta hej vilt & sova över hos konstiga killar med folkabussar (skulle mamma&pappa vetat).
Men det var inte helt förtappat. Många somrar var vi ett gäng ( JA; GÄNG) på upp emot 10 pers som nattbadade och spelade kort tillsammans. Idylliskt så det hette duga.

I år kom inbjudan till Katthammarsvik som en sjänk från ovan. Bara att bo i Stockholm är uppstressande för mig. Jag är en obotlig storstadsälskare men usel prioriterare. Jag vill göra allt hela tiden. Att vara hemma och ta det lugnt en kväll när man vet att det pågår säkert 20 schyssta klubbar på olika håll inger ångest. Å andra sidan vet jag att det är omöjligt att göra allt på ett annat sätt än det var i tex Örebro så det borde lugna ner mig..vetinte.

Hursomhelst. Katthammarsvik. Jag, mamma, pappa och Anders. Strandhäng (yes, lite sol fick vi) med 100 spaltmetrar att läsa i form av tidningar och böcker ( plöjde ELLE, Modette, SOLO (!), DN & Barn av sin stad - har sagt det förut och säger det igen, det är så bra att jag ryser, så långt bort från chicklit man kan komma), rökta räkor & fisk från lokala rökeriet ( och godaste aiolin ngnsin), jordgubbar, fika vid raukarna, fnissande åt konstiga utländska turister, turturduvande med Anders, otaliga loppisar i fallfärdiga små lador ( shoppandet kan jag visst inte hålla mig ifrån vart jag än åker, men det är något väldigt speciellt med loppisarna på Gotland) och kortspelande i timtal.

Så. Here I am. Back. Utvilad och klarvaken. Redo att möta Stockholm igen. Och att sätta ribban högt.