I morse träffade jag min mentor för första gången. Ni som läser min NA-blogg kanske minns att jag skrev att jag hade fått en mentor från en reklambyrå som hette Familjen. Dock hade denna organisation inte riktigt fattat vad det hela gick ut på så jag fick snart en ny mentor. Denna gången en dam vid namn Eva Svedberg som har en egen kommunikationsbyrå, Svedbergs kommunikation.

Mina förväntningar inför mötet var väl inte sådär skyhöga. För det första hade jag ju önskat en mentor från Stockholm, vilket jag inte fick, för det andra tyckte jag att Eva hade låtit något kort både i telefon och på mail.
Dessutom var jag oförberedd. Som vanligt.

Mötet visade sig bli en några av de mest givande timmarna i mitt liv. Jag gick därifrån med en helt ny uppfattning om mig själv och mitt liv. Helt plötsligt insåg jag något som jag alltid vetat innerst inne men alltid förträngt. Jag måste lära mig att prioritera. Måste hitta en nisch att fokusera på - både för mitt eget välbefinnandes skull och min karriär. Måste bli bäst på en ( eller ett par saker ).

Det var som att gå till sin personliga coach. Jag pratade om alla mina drömmar och frågade " hur många drömmar kan man ha?".  "Tre stycken" svarade Eva. Jag tittade på henne misstroget  (Mia Törnblom skriver ju att man kan ha hur många som helst )
"Du skämtar" skrattade jag lite osäkert.

Nej, hon skämtade inte.

Sen berättade hon om en tjej som var designer som ville jobba på antingen IKEA eller H&M. Inget annat. Och IKEA blev det.

Det jag menar är att: Vet man vad man vill då får man det. Vill man för mycket. Då blir det inget alls. Jag är trött på att göra saker halvdant! Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att prioritera är jordens tristade ord och att jag kan göra allt. Jag måste dansa en gång i veckan för jag har ju en dröm någonstans att jag ska bli professionell dansare.

Jag kommer inte kunna lära mig 5 språk flytande. Bo i alla världens storstäder. Åka på 3 weekendresor under en termin. Jag behöver inte ha prövat alla extrajobb som finns. Bevisligen gör det mig inte lycklig för det finns inte en chans i världen att jag kan leva upp till de kraven. Jag minns en gång för flera år sedan när jag satt och fikade med en kompis och jag satt och rabblade upp alla resor jag skulle göra och hon sa "Emma, du låter bara stressad".
Och det är det jag har varit senaste åren. Stressad och onöjd. Och alltid på väg.

Sjävklart kan man ha många intressen. Och givetvis kommer jag göra en mängd olika saker i detta liv. Jag är ju nyfiken av naturen. Men en sak i taget räcker. Nu ska jag bara ta reda på vad det är jag verkligen vill också.