Livet på Topshop fortsätter. Jag är sjukt trött i både huvudet i kroppen. Ikväll sa jag nej till både kompishäng och afterwork. Anders är i Örebro och jag kände bara att "nej jag måste få vara själv". Så nu har jag ätit sushi med kniv och gaffel, badat fotbad i min troslåda (nej jag har ju inget fancy bubbelfotbad) och inte haft musik eller tv på.

Annars mår jag egentligen rätt bra. Eller väldigt bra. Den värsta reseångesten har lagt sig. Senaste veckorna har annars varit extrema på den fronten. Jag har varit på kilroy tre gånger, vågar inte gå dit igen, tjejen som jobbar där hatar mig. Jag har beställt två biljetter och ångrat mig, tänkt för mycket, tänkt om igen. Alla människor omkring mig säger olika saker. En säger Sydafrika, en annan vill följa med, en tredje vill mötas upp, en fjärde vill inte att jag ska åka alls (ja, ni kanske förstår vem det är som tycker så vilket kanske inte är så konstigt, stackars krake som fått mig till flickvän) Jag har en förmåga att verkligen gå upp saker. När jag gör det kan jag inte lämna dem förrän jag kommer till en slutgiltig lösning. Det färgar hela min värld. Jag blir knäpp. Häromdagen fick jag nog och slutade helt enkelt att ens tänka på eländet. Och nu känns det okej. Och jag tror jag har kommit till en lösning som känns bra. Jag väntade mig inte en magkänsla för det kändes typ hopplöst efter allt ältande. Men den kom.

Mycket av problemen beror på att jag jobbar för mycket. Jag skulle vilja jobba mindre men då får jag inte ihop tillräckligt med pengar. Men jag måste ha lite ledighet snart annars kommer jag bara stressa iväg och stå där på andra sidan jordklotet helt trasig. Därför har jag bestämt att januari ska bli lite utav en mellanmånad där jag visserligen ska jobba. Men bara litegrann. Resten av tiden ska gå till mig själv och till mina nära och kära. Och lite annat. Få lite kontinutet. Det enda som känns kontinuerligt i mitt liv just nu är Topshop och det är inte riktigt så jag vill ha det. Jag börjar liksom på en artikel en dag och slutför den två veckor efter. Igår sa jag till Maja och Heidi som jag typ träffar varannan vecka "någon av er kan ju gå runt och må dåligt en hel vecka utan att jag vet det, sen träffas man och då spelar det ingen roll längre". Sen pratade vi om att vi saknar det spontana kompishänget och att det måste bli mer av den varan framöver.

En lättnad och styrka i tillvaron just nu är iaf min kärlek till Anders. Och hans kärlek till mig. Vi är så jävla kära i varandra och jag vet att inget i världen kan få oss ifrån varandra. Det är ljuvligt.