I december 2006, alltså för snart tre år sedan, skrev jag det här inlägget.

Nej, jag har fortfarande inte lärt mig att vara riktigt nöjd. Men jag reflekterar över det ganska ofta och jag försöker. Exempelvis är det ju faktiskt så att jag har kammat hem drömjobbet. Även om jag har velat andra saker stundtals har min största dröm i mångt och mycket varit "att resa och skriva". Vet inte i hur många listor, dagböcker, anteckningar, planer jag har skrivit ner att jag vill resa och skriva. Och nu gör jag faktiskt det.

Ylva påminde mig häromdagen att sådana här jobb faktiskt inte växer på träd men att jag ändå inte verkade särskilt nöjd över mina numera 100 procent på resemagasinet. Jag tänkte på det där sen och... njaej, jag är ju otroligt glad såklart, men jag går inte runt och känner mig totalt tillfreds.. Till viss del handlar det i och för sig också om att jag vill tona ner saker lite när jag pratar om dem. Jag har svårt att vara överentusiastisk inför folk om saker och ting, det är ett personlighetsdrag (och förmodligen ett sätt att gardera mig ifall något skulle gå snett..) jag har. Och sen är det lönen. Jag kan inte vara tacksam över lönen. Jobbet är toppen men lönen är skit för den som pluggat i fyra år.

Trots det har jag drömjobbet. Varje dag är inte en fest och jag gapskrattar inte över varje arbetssyssla ("emma, kan du maila det där hotellet och be om pressbilder?" eller "emma, kan du skriva innehållssidorna till tidningen?...") men i det stora hela - det jag sysslar med ligger långt utanför Storvreta, Uppsala, Stockholm och Sverige (för det mesta i alla fall). Det ligger halvvägs därute, i vida världen - dit jag hela tiden längtar. Även om det riktigt ultimata är att vara helvägs (och inte vid skrivbordet så att säga) men det är ett rejält kliv rätt riktning.  Och igår när jag var på fest fick jag höra att de flesta inte har sin yrkesmässiga drömtillvaro förrän de är 40 bast. Då kände jag mig rätt lugn i min sedvanliga onöjd- och rastlöshet.

Om jag skulle vetat för 1 år sen var jag skulle vara idag hade jag nog inte riktigt trott på det.