enmiljonpåsarkartongerväskor
Back ska tydligen gästa som designer på Topshop. Kläderna kommer finnas i just vår butik. Snart. Jättesnart. Jag har inte hört ett dyft från "ledningen". Det irriterar mig faktiskt lite. Jaja.
Acne-utförsäljning vemhartid. hej.
Här ska fokuseras
Emma var här nyss. Vi drack kaffe och åt Ben&Jerrys. Hon får alltid ner mig på jorden och vi skrattade åt eländet. Ibland tror jag att jag tar saker lite väl mycket på allvar.
Jag har gjort en plan nu.
Så här ser den ut:
Jobba helhjärtat och mycket på Topshop för att få pengar till resa
Läsa modevetenskap 5 p
Hjälpa Maria med PR av hennes klädkollektion
Skriva några artiklar
Läsa introduktionskurs i franska på distans 5 p
Sen försökte jag rensa min garderob inför kommande packning. Det gick sådär. Sorgligt att jag inte har användning för hälften. Jäkla Topshop.
Jag väntar fortfarande på bilderna från Holland. Hallå i luckan. Var är dom!?! Det här vykortet från 1995 är det enda jag har.
Jag hoppas inte att Dominique skickar dom ända från Canada. Enligt henne tar det 2 veckor för posten mellan Quebeck city och hennes by. Kommer behöva vänta tills nästa år!
knutbubblan kommer att spricka
Jaha. Vi åkte till Östermalmstorg och tog en fika istället och pratade om det där eviga dilemmat i mitt jävla liv. Prioritera.Fuck. Jag kan inte ha det så här. Jag tror det gång på gång men det går inte.
Well. Sen promenerade jag hem. Var så vackert vid Strandvägen och jag insåg att jag nog är glad att hösten är här ändå. Jag missade ju hösten förra året och det är egentligen min favoritårstid. Speciellt när solen skiner.
Skippade personalshoppingen i morse. Jag kände bara att "nää, jag orkar inte, jag måste sova ut". Senaste dagarna har energinivån vart så låg att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Och det vet jag inte, bokstavligt talat. Som tur är kan vi bo i Emmas lägenhet några dagar och får därmed lite extra tid till att spendera på blocket.
Dessutom är jag rätt blasé på hela klädgrejen. Nej. Jag vet inte om jag vill längre. Det måste finnas andra meningsfulla saker här i livet än det där.
På introduktionen i måndags satt folk och pratade högt och brett om alla modevisningar de besökt på modeveckan. Knutinflation kallas det. Och nej jag är inte ett dugg bättre för jag har också knut och lacktajts. När jag flög hem från Amsterdam kände jag att det jag vill är att leva ett innehållsrikt liv. Men inte på materiella ting. Det tog en dag tillbaks i Stockholm och där var jag igen. Inne i all hets. Det är fan synd om oss. Om jag känner som jag gör, hur lär inte en flicka på 15 år känna sig? Hur värjer man sig?!?
Modevetenskapen ska dock bli intressant. Främst för att finna en djupare mening. Vilken funktion fyller mode i den sociala kontext jag rör mig i?
Bubblan kommer spricka snart. Det är bara en tidsfråga.
Jag fyllde år
Dagen med stort D började traditionsenligt med frukost på sängen. A hade köpt finaste presenten på Judits. En hemlig lapp låg däri också. 
Dags för partaj. Som vanligt förberedde jag i sista sekunden.
Göra hummus utan mixer. Panik!
Så här såg det ut 10 minuter innan Anja med vän skulle komma på pizzakäk.
Som tur var hade jag belagt festen utomhus. Jag började med att hälla i en halv påse kardemumma i sangrian
Grumligt!
Men alla var artiga och drack ändå. Hanna hade tagit med sin tre engelsmän som tyckte den smakade "different".
Anja var min räddare. Hon fixade allt 
Kalaset fortlöppte. Solen gick ner redan kl halv nio och det blev kolmörkt och blåsigt. Men vi lyssnade på Justice, posade och att kul ändå.
Sen kom Ingrid och Klas. Det var skitkul!
"We lived in Erik's and what's her name again's apartment in 2002"
Ingrid hade en stegräknare.
Sen gick vi som ville till chinateatern. Dansdansdans all night long. 
"Tjenare Adde, hur är läget?!" ( värsta polarna..yeah)
Födelsedagen var slut. Jag gick hem & tittade på mina asfina presenter
Locktång av Anja och Lasse, 300 kr på NK från Ingrid&Klas, finaste klänningen från Hanna, bok av Maja, Ylva&Joel var förbi med en flaska cava och tjejerna hade knåpat ihop bästa blandskivorna. Det är nog bland det bästa man kan få. När jag var yngre var mitt liv typ att tillverka blandband - det var det enda jag höll på med. Good times.
Men ej var inte firandet slut. Det fortsatte dagen därpå hos la familia. 
Som vanligt fick jag jäkligt käcka presenter. Pappa demonstrerade, givetvis hade både han och mamma en varsin. 
Mums mammas prinsesstårta. 
Farfar kan konsten att tillverka tacky kort i photoshop minnsann. Födelsedagen var slut för den här gången.
Fullkomligt kaos
Hösten är här och vi måste flytta ut om 10 dagar. Jag vill inte lämna min älskade Hornsgata. Igår hittade Anders pappa en lägenhet på Lidingö men dum och envis som jag var vägrade jag ringa. Har man börjat så här bra vill man inte nergradera sig. Men sanningen är den att det inte finns typ några lägenheter alls. Och antagligen kommer jag pendla från Uppsala inom en snar framtid.
Slarviga, fladdriga och alltför optimistiska livsnjutare som vi båda är har vi skjutit upp letandet till nu. Så jäkla dumt. Och här står vi med handen i brevlådan och fullspäckade scheman. En födelsedagsfest, en eller två Uppsala-trippar, fotbollsträning i Örebro, jobb, en omtenta, terminsstart på modevetenskap, åka till Norge och se Hammarby spela. Allt detta på en vecka. Och jaha, vi ska hitta ny lägenhet, storstäda, flytta ut och flytta in också. Kaos. Helt och hållet fullkomligt kaos
legobitsdressen for president
För övrigt har jag haft en sjukt bra dag på jobbet. En dag med flow minsann. Jag har varit, pigg, alert, glad mot alla och till och med njutit av att kallas "säljare" . Lotta var inne och hämtade Nollnitton. Imorgon åker hon tillbaks till London igen. Hon hade tackat nej till jobb/praktik på Adidas press office i Stockholm. Trist. Jag vill att hon ska bo här. Vi bestämde att vi skulle göra ett till projekt tillsammans. Men INTE för Nollnitton.
Lotta till London. Emmy till Florida. Och vi hann inte säga hejdå. Jag vill prata med henne för jag kan så tänka mig in i hur hon känner sig. Flyga långt, landa i värmen, checka in i ett student dorm , inte få någon hjälp, känna sig som en korkad utbytesstudent, sakna en pojkvän på andra sidan jorden.
På jobbet saknar jag Carro. Vart har du kommit in Carro? Tjejen som hade fransmockasiner innan alla andra, tjejen med det yviga håret och stora leendet. Varje gång jag ser den grå mjukisshortsdressen med legobitar på tänker jag på Carro. Vi var på trädgårn tillsammans och dansade till Indiepophits. Efteråt gick vi till BK och åt och där börjar Carro prata om en skitful shortdress vi har på rea på Topshop. På axlarna är knappar fastsydda ? men det skulle lika gärna kunnat vara legobitar. Jag skrattade så jag satte hamburgaren i halsen. Häromdagen var det en norsk gutt inne och skulle köpa en shortsdress till sin "käresta". Jag visade honom legobitsdressen såklart och det var ett sånt jäkla gold moment på TS. Du skulle varit med Carro!
Allt för att slippa söka den där bostaden
Om 10 dagar har jag och Anders ingenstans att bo längre. Gissa vem som inte letat lägenhet utan istället har uppdaterat länkar på bloggen (vilket iofsej var på tiden).
En liten presentation
Coffe : var i Arizona terminen efter mig. På den tiden hette bloggen " My Arizona Blog - as seen in the movies. När han kom hem fick han storhetsvansinne och döpte om den. Mycket YouTube och Löpsedlar. Men ganska rolig.
Ellen: bloggar kort men ofta.
Erik: fick den där praktikplatsen som alla skvallrade om i våras. Om han gör någon nytta vet jag inte.
Hanna: vart är du? Jag saknar dina små inlägg om livets små&stora.
Johanna: drog till Berlin och blev TyskJohanna
Jossan: vi var bästisar i mellanstadiet fast mest bråkade vi. Nu håller jag koll via bloggen.
Klara: nej, det var inte meningen att det skulle vara så enkelt. Läser jag gärna och ofta.
Linn: lever du?
Malin: skriver på engelska och gör det bra. Långt och filosofiskt.
Matilda: tjejen har stil. Det talas dock om att en ny blogg är på ingång...
Micela: ibland förstår man inte vad den här tjejen skriver. Men det är just det som är charmen.
Sanna: glamour i Paris
Sockerlobbyn: de bloggar om musik och jag gillar't
Suss: en gång i tiden pratade jag och Suss i telefonen i snitt 5 timmar om dagen. Nu läser jag hennes blogg istället.
Ullis: det bloggades och nu vet alla.
Ylva: tycker om barn och blommor.
Ålandsmalin: skralt på senaste tiden men annars välskrivet som alltid.
kändisspottingyeah
Amsterdam i mitt hjärta låt mig få sjunga nu
Jag gillar Amsterdam väldigt mycket. Och resa is verkligen the shit. Hade nästan glömt bort det.
Närmare beskrivning kommer inom kort. Eller nja. När jag lyckas få tag på bilder. Inget bloggeri utan bilder nuförtiden. Och jag har ingen egen kamera...
mankanintevarapåallaställensamtidigtemmadetgårfaktisktinte
Kantegöraallt
Jag, Oma, Marieke, Maria & Dominique imorgon = sant
Jag är packad och klar. Hade som vanligt trubbel med vad jag skulle ha med mig. Som ni alla vet äger jag halva sveriges krims- och kramsuppsättning. Denna ständiga matchning gör mig galen. Lättare var tider när jag hade en och samma väska och samma par skor till allt. Dessutom kom jag på, fem minuter innan affären stängde, att jag glömt köpa presenter. Fuck. Jag vill inte bli känd som den ohyffsade svensken. Mariekes föräldrar skickade fan små kylskåpsmagneter i form av holländska träskor till oss när vi var därnere. Jag får förlita mig på flygplatsshopping helt enkelt.
Det är reunion på G. Det kommer bli..roligt. Ja, för tillfället känner jag faktiskt att det kan bli riktigt bra. Ett tag var jag nämligen skeptisk. Måste erkänna att jag var sjukt less på de här personerna när jag åkte hem. Men en dag på jobbet häromsistens gick det upp för mig att jag typ...saknar dem. På något plan. Vi har ju ändå delat sjukt mycket tillsammans. De förstår saker om min USA-vistelse som ingen annan förstår.
Att det var just på jobbet känslan infann sig var för att det kom fram (ännu en..) en turist till mig och frågade något (säkert efter toaletten som vanligt). Turisten hade samma starka brytning som Verena.
Verena. Also known as Oma. Allas vår mormor. Urtysken. Hade bättre ordförråd på engelska än vilken amerikan som helst. Men denna hiskeliga brytning. Dessutom pratade hon högt. Man hörde Oma prata över hela campus. Oma ville göra saker varje kväll. Hon kom alltid cyklandes på sin cykel helt röd i ansiktet. Oma hade trekvartsbyxor, ryggsäck, pappas kreditkort och ständigt dåligt samvete för att hon inte pluggade tillräckligt. Givetvis fick hon A+ i alla sina kurser.
Samma dag på jobbet pratade jag med en spanjorska och det högg till i magen. Maria Retana! Tjejen med bootcutjeans, färgglada toppar från Bershka och de yviga ögonbrynen. Maria som förälskade sig i dansken Jörgen. Alltid glad. Vi sjöng gamla take that-hits i minibussen och pratade om sex.
Sen har vi Marieke. Tjejen som ALLA killar var kära i. Marieke hade varje dag en ny historia att berätta - om stalkers som knackade på på nätterna, frat guys som bjöd med henne på fester, kinesen i engelskaklassen sa att han älskade henne. Marieke pluggade typ 3/4 av dygnet och pratade i telefonen resten. Sov gjorde hon aldrig. Vi bodde i samma hus och hon var nog min närmaste stöttepelare under svåra perioder.
Sist men kanske minst. Dominique. Ettrig som få och den som jag egentligen mest bävar över att träffa. Vår personkemi är låg och vi är sjukt olika. Men jag respekterar henne och hon är en i gänget. Hon är pigg och pratar mycket och gärna om Quebeck (så om det är någon som ska åka dit är det bara att ställa frågor, jag kan svara på allt om Quebeck...varför någon nu mot förmodan skulle få för sig att göra det, verkar inte så jäkla muntert måste jag säga...).
Från vänster: Oma, jag ( tjockis!), Marieke, Dom & Maria. Usch vilken bild men det var den enda jag hittade på alla 5. Vi ser verkligen ut att ha acklimatiserat oss till den amerikanska kulturen ( antingen lockar eller platt-tångat & små svarta klänningar, så sororities).
Jag tycker att du är världens vackraste
You need romance
Förra veckan åkte jag och Anders ut i skärgården och stannade över en natt. Det var det härligaste och mest värda jag gjort på hela sommaren. Vi solade på klipporna, handlade i den lilla skärgårdshandeln, spelade kort, pratade, kvällsbadade och tittade på solnedgången. Det absolut bästa var att vi bara ägnade oss åt varandra. Jag har märkt att jag lätt tar förhållandet för givet. Jag tänker att "vi bor ju ändå tillsammans" och planerar inte in någon kvalitetstid whatsoever. Inte konstigt att man blir gnällig, lättirriterad och går varandra på nerverna när allt till slut bara kretsar runt disk, tvätt och vad man ska äta till middag.
You need romance to keep the relationship intact! 
varning: dettainlägghandlaromkläder
Idag batikade jag ihop en t-shirt. Så här blev resultatet. Ylvas blomma fick vara med på ett hörn också (jag är stolt blommvaktare åt Ylva&Joel som är i Spanien och surfar i två veckor)
Emmy, min klokaste vän
Hursomhelst hade vi typ det bästa hänget någonsin. Det var längesen jag kände mig så full av energi. Det var kravlöst och fnittrigt. Vi umgicks som man gjorde i gamla tider innan det där med fulla kalendrar, 9-5-jobb, sambos och gå-ut-och-ta-ett-glas-vin ens existerade. Vi lagade laxwok. Vi åt magnum i sängen, fjärtade och bläddrade i Whitetrashkatalogen also known as Ellos-katalogen.
Hur är de här stövlarna funtade tillexempel? Herreminjesus!
Sen tittade vi på Sex and the city, garvade åt alla fula kläder & killar ,(Carries stilikonstatus är så överskattad, kolla de första säsongerna) Carries ständiga klyshiga ifrågasättanden och hennes totala brist på personlighet. Vi kom överens om att man hyser någon slags hatkärlek till S.A.T.C. Samtidigt som jag kan irritera ihjäl mig på deras platta brunchdiskussioner så finns det ändå, på något konstigt sätt, ett slags djup (hur djup nu en tv-serie kan vara, det är ju inte meningen att den ska vara det). Men den har det. Ibland gråter jag. Och jag kan se avsnitten om och om igen. Dessutom ligger det som ett glittrigt skimmer över hela tillvaron,kläderna, haken etcetc. Verklighetsflykt.
När A kom hem på natten låg vi så här i sängen. Emmy är min klokaste vän. Hon vet. Hon förstår.
Södersommar
Söndagen den 5 augusti var dagen då sommaren äntligen kom till Stockholm. Uteserveringarna överbefolkades, vattnet glittrande, människorna skrattade och visade mycket hud.
Jag, Maja och de två finska systrarna Heidi och Nina var inte sämre och vid dagens slut innehöll den allt vad en Södersommardag ska göra.
Streetmarknad - som väntat helt fantastiskt och så mycket fint. Jag har dock en ny filosofi som innefattar upplevelser och inte kläder därför höll jag band på mig. Men svårt var det. Speciellt när Fröken Söt-toppar säljs ut för 100pix. Fröken Söt is my best!
Läskeblask och annat vid skönaste cafeet Söder om Söder- Reggaecafeet. Yes, det i reklamen.
På kvällen gick jag och Maja på parkteater i Vitabergsparken för att se Emil Jensen (en slags singer/songwriter, poetryslamare, ståuppare med en allvarlig underton och ett politiskt budskap). Det var bra, inspirerande, tänkvärt, viktigt och roligt. 
Såhär mycket folk var det (inte bara tanter&gubbar även om det ser ut lite så). Vi hade ost och kex också.
villocksådansaomkringipaljettdräkt
Eller rent utav vara art directorn för den här?
& dagen gick åt helvete
Ibland orkar jag inte vara så där jävla positiv och optimistisk. Exempelvis idag; För en gångs skull hade jag lyckats planera ihop en ledig dag med en perfekt blandning av nytta & nöje. Med mycket gjort. Jag hann röra på mig, skulle hinna plugga, åka till biblioteket & låna litteratur, solhänga med Christine i Humlegården flera timmar och sen gå ut på kvällen. Men tamigfan ska det inte alltid vara något?
Mitt jäkla körkort låg i Birger Jarls inträdeskassa. Jag lämnade det där som pant i lördags för att slippa betala inträde. Jag lämnade det där alltså - med flit. Var helt övertygad om att passet var i Sthlm. Vände upp&ner på hela jävla lägenheten - inget pass. Det fanns inget annat att göra än att sätta sig på tåget fram&tillbaks.
Ett tag kändes det okej. Jag hann uträtta en del ärenden som jag tänkt göra länge i väntan på tåget i Uppsala. Jag kopplade av och läste på tåget. Tänkte positivt. Att det var meningen.
Men nej. Väl i Stockholm hann jag träffa Christine i ungefär en stressig timme bara för att upptäcka att vi typ inte kommer hinna ses mer på hela fucking sommaren. Våra liv är som tiotusenbitspussel där bitarna inte passar ihop. Jävla hets &stress. Är så less. Vill flytta upp till Norrland och bo i ett kollektiv mitt ute i ingenstans.
jag var nog lite lillgammal ändå
Har suttit och läst tidningen och främst handlar nyheterna givetvis om två saker nu. Trängselskatten och Ingmar Bergmans bortgång. Sånt jäkla gnäll om trängselskatten alltså. Själv tycker jag att det var på tiden. Visst, det finns kanske de som verkligen MÅSTE åka bil och som drabbas hårt ekonomiskt- men jag menar, hur bra kollektivtrafik har inte Stockholm?!? Folk är lata och bekväma - det är min åsikt. Ja, jag erkänner att jag själv kan vara lat och vilja ha skjuts ibland men generellt är jag emot personbilskörning (eller emot och emot, helt emot kan man kanske inte vara). Det är så jäkla onödigt. Ta bussen.
Ingmar Bergman. Kom på mig själv att nästan bli lite tårögd när jag läste om hur uppmärksammad hans bortgång blivit i media hela världen över. Det är inte det att jag någonsin haft en relation till honom. Har väl tyckt som många andra - lite överskattad, väl pretentiös och allt det där. Den enda filmen jag har sett är Fanny och Alexander (men den gillar jag). Däremot minns jag att jag älskade "Den goda viljan" när jag var liten (var nog ett rätt speciellt barn ändå...) Det gick runt jul och jag kommer ihåg att jag satt i soffan och såg det tillsammans med mamma&pappa. Serien handlar om Ingmar Bergmans uppväxt och jag minns att jag tyckte den var så sorglig. Jag tänkte på den ofta innan jag skulle sova och sånt (andra barn tittade säkert på Ronny och Ragge i samma tidsperiod, låter lite lillgammalt, usch hoppas jag inte var det, det värsta jag vet är lillgamla människor...)
Hursomhelst ska de sända den i repris nu.
Fan. Måste nog ställa in mitt plugg idag. Det är ju sol.