Det är igång nu.

Nu åker vi.

På torsdag morgon åker vi till fjällen och jag har nog aldrig sett fram emot friluftsliv så mycket som nu. Framför allt behöver min kropp röra lite på sig efter allt stillasittande och vindrickande.  

De senaste dagarna har annars varit oförskämt bra. Fredag - Kerstin & Tarik bjöd på thai. Lördag - Emma fyllde 25 år & 1 månad och bjöd upp till galej i sin kvarterslokal som vi sedan lämnade för Spy Bar som var riktigt bra. Vår granne spelade väldigt dansant musik, A var sötast i sin mössa och alla var så där lagomt salongsberusade (nåja..).
Igår dag åt jag en asvärd lunch med Marja som precis startat kommunikationsföretag som fokuserar sig på etik och CSR. Så intressant. 

På kvällen följde jag med Michaela & Scott på JLindebergvisningen med tillhörande partaj. Där bjöds det på champagne och isiga drinkar. Jag var kortast (eftersom jag valt att lämna klackarna hemma) och typ äldst förutom Scott Schuman himself (1.59 i strumplästen?) som för övrigt lämnade partyt tidigt med sina donna, franska bloggerskan Garance (att båda har respektive i sina hemstäder förtäljer historien lite...) .

Dessa modefester..vad säger man. Helt okej ändå. Jag minglade runt, pratade med diverse löst folk bland annat tjejerna från Noir et Blanc, årets nykomling på ELLE-galan (som jag givetvis hade koll på...justdet, men jag gav dom iaf värdefulla tips om distrubering i Japan). Det var en bra kväll men jag kände ändå när jag vaknade imorse och insåg att jag faktiskt kunde gå på varenda modegalej hela dagen om jag ville, att det liksom var bra så.

Mest av allt gillar jag kontrasterna. Först en chokladbit och därefter en lakritsgodis. Längdskidåkning it is.

Fick syn på det här idag

All publicitet är bra publicitet, som det heter på PR-språk, eller?

För övrigt är det jag som är projektledaren, jag som skrivit de där mailen och använt ordet "creddig" (men någon annons har det aldrig varit tal om). Jag har mailat med typ 4-5 personer och en av dessa har faktiskt varit Devi Brunson, klubbredaktör på just DN på Stan. Tidningen med Ansiktsmaskinen, tidningen som ingen utanför Stockholms innersta krets egentligen förstår fullt ut, tidningen som uppfann ordet creddig. Dock inte finansierad av staten. 

Så jag kan egentligen inte annat än hålla med även om det inte är fullt så enkelt som hon vill få det att låta.

• Erfarenhet av branschorganisation en fördel.

Ja, ni ser, man måste ha allt. Flera års arbetslivserfarenhet, kunna skriva bra, kunna allsköns program och givetvis, ja, html. Jag undrar vilka som skriver de här platsannonserna där det står att man ska kunna html. Jag menar, vem kan html överhuvudtaget i dessa dagar?! Har kommunikatörer någonsin kunnat html och varför skulle vi nu, 2009, kunna html? Ja, ni förstår ju att när ett företag får in ca 500 ansökningar på en sån här annons finns det några, väldigt få men iaf några, som kan bocka av allt på listan. Och sen finns det några som polar med chefens lillebrors bästa kompis. Eller något i den stilen.

Jag gör som Märta Myrstener (som visserligen både jobbar på DN och SR trots att hon inte är färdig journalist) och skyller på systemet. Så här skrev hon i en krönika i DN på Stan nyligen:

"Men du 80-talist som slutar din journalisthögskola, ditt konstfack, ditt DI eller din arkitekturhögskola; du är inte ensam med svettdroppe i pannan. Vi är många statusproletärer i den här stan, Södermalms andrahandsettor är fulla av oss, och det är dags att vi också börjar skylla på systemet lite grann. Det kan kännas motsägelsefullt i början, men kan mamma och pappa så kan vi. Jag har kommit på ett krispaket som jag tänkte att vi skulle gå upp till Rosenbad och lägga fram.

Kan inte staten starta ett företag som designar kläder/ordnar nattklubb/ger ut magasin/formger hemsidor/ gör reklamfilm/arrangerar konserter/ritar hus, så att vi får något att leva av? Ni som sa att jag kunde bli vad som helst, du allt-är-möjligt-samhälle, det här är mitt självförverkligande val, mitt kreativa yrke, now: Show me the money"

(Resten av krönikan kan du läsa här: )

Det är väl bara att säga grattis till sig själv och sitt yrkesval. Att bli strateg var drömmen och man gjorde därmed ett mycket strategiskt val. God natt.

Glasvegas, say no more

Årets mest uttjatade termer:

Digital kommunikation, sociala medier, viral kommunikation, interaktivitet, & så det där med upphovsrätten...Personligen tror jag att det digitala är här för att stanna och att även jag kommer få svälja min stolthet & passion för papperstidningar precis som min lillebror kommer få inse att CD-skivans tid är förbi. 
Andra tar det ännu ett steg. Erik Schuldt exempelvis (journalist, högkulturförespråkare tillika vår granne) pratar i sin bok Framtiden om att vi står inför en revolution lika omfattande som den industriella revolutionen. Mycket intressant.

Årets bok

Åsa Linderborg - mig äger ingen.

Den bok som fick mig att gråta mest.

Årets magasin 1:

Bon fick ny layout och återupptäcktes av mig. Hur kan man låta bli att älska ett magasin som har "bättre mode, bättre konst, bättre framtid som motto? Det är så enormt skönt att läsa Bon då den behandlar sina läsare som kompetenta & intellektuellt begåvade personer.

Årets magasin 2:
Filter med sina långa reportage om sånt som intresserar & upplyser har fått mig att punga ut 70 kr i månaden, och det med glädje.

Bubblare: Novell

Årets blogg

Jag har läst få bloggar i år men till slut fastnade jag för Vassa eggen och Olle Lidbom. Inte nog med att jag och Olle är uppväxta i samma lantliga region utanför Uppsala och att vi var på samma familjeläger när vi var små - Olle lär mig allt som är värt att kunna om medier och mediers utveckling idag.

Årets webbsida:
www.svt.se alla kategorier.
Jag älskar webbtv! Upp till kamp och mixa din egen kobravinjett. Kobra som för övrigt är nedläggningshotat, vilket är skandal.

Årets tv-debatt (som också fördes flitigt bland praktikanterna på SI)

Halal-tv. SVT gjorde ett program av en från början holländsk programidé där tre muslimska tjejer fick resonera kring ämnen som jämställdhet, sex innan äktenskapet med mera. Kritiker som Dilsa Demirbag-Steen rasade med argumenten att dessa tre tjejer i slöja inte borde tillåtas representera muslimer. och man tyckte att SVT tog ställning för religiösa värderingar. Kolla in debatten som sändes i SVT när programserien var slut och bilda dig en egen uppfattning.

Årets politiska händelse:

Ja, det amerikanska valet såklart. Nu väntar vi med spänning på vad som kommer hända.

Årets modeklimat:
Det heter inte längre fashionista utan reccesionista. Passar både mig och klimatet. Dock är jag väldigt trött på fodralklänningen och undrar hur länge vi kommer behöva dras med den?


Jag är väldigt trött på fodralklänningen.

Årets musik:

Jag vet inte hur många sommarkvällar som Kocky och Kleerups skivor (mp3:or) snurrade i våra skivspelare (datorer). Sen upptäckte jag MGMT. Något nytt vore dock på sin plats.

Årets klubb:

Utnämningen får gå till Ess på F12 för det var där jag var flest gånger i år. För övrigt lämnar utelivet i Stockholm mycket att önska. Lovande klubbar lades ner innan de ens startat & andra kördes alltför sällan. Nytt hopp ställs till bla Deco på Nordic Light.

Årets önskeresor:

Det blev inget Berlin eller Istanbul och i London har jag inte varit i på 4 år. Men jag fick å andra sidan besöka HongKong, Tokyo, Shanghai och Barcelona.

Till sist...

Reflektioner kring det som kännetecknade 2008 mest av allt; finanskrisen:

I Nöjesguiden skriver Margret Attladottir om hur finanskrisen påverkat henne på ett personligt plan. Hon skriver att hon inte handlat några fina Marc Jakobs-väskor eller slingat håret och antar att det för henne var det som kallades för lågkonjunkturen. För mig har tankarna gått ungefär i samma banor, under 2007 shoppade jag enormt mycket och hade alltid pengar. 2008 höll jag igen och hade aldrig pengar. Men vad beror egentligen på finanskrisen respektive ens egna privata ekonomi? Hänger det ihop?

En positiv sak med lågkonjunktur är givetvis vad den sjunkande konsumtionen gör för miljön. Många kreatörer pratar även om finanskrisen som något kreativitetsfrämmjande. Norska sångerskan Annie säger till Novell att det inte är bra för skapandet att ha för mycket saker och Diana Orving yttrar i en intervju i Bon (vars chefredaktör Madeleine Levys förord i senaste numret uttrycker just att hon ser fram emot middagar då man inte pratar om hemnet.se utan håller ifrågasättande diskussioner om konst, mode musik och film ) att hon inte vill tänka på världsekonomin utan ha på sig stor kjol och guldig blus "lite som under depressionen på 30-talet, då folk gick ut och levde som om det var den sista natten någonsin".

Och med de orden samt några nyårslöften (konsumera mindre onödiga prylar, äta mindre kött & engagera mig ideellt) går jag optimistisk in i 2009. Jag tror att det kommer bli ett bra år. Dessutom kommer det bli året då jag äntligen åker till New York.