Har fortfarande flera timmar kvar. Vill inte mer. Vill läsa tidningar, mysa, blogga, börja planera vår walk-in-closet, beställa kläder på Internet, färga håret, klia A på ryggen, bada skumbad, ringa en vän.

Allt utom det här.

Men imorgon kan jag.

Första morgonen när jag hade kommit hem från USA hoppade jag glad och pigg i hågen upp ur sängen och ut i hallen för att sätta på min "gamla" dator och äntligen äntligen lyssna på musik. Var det något jag saknade därborta var det min enorma MP3-samling jag laddat på mig de senaste åren.

Jag tryckte och tryckte på den stationära klumpedunsen. Jag fixade och donade med kablar. Men inget hände. Nu står den i ett hörn och dammar och verkar inte alls vilja leva mer.

Så nu sitter jag här och försöker ta igen allt. Inte en hösts albumsläpp utan många års.
Det är en liten sorg faktiskt.

BTW: är det någon annans dator än min som låter misstänkt likt en dammsugare när man sysslar med kriminella aktiviteter?

+ sushi och Sex and The City-boxen blir det ikväll.

Det är andra helgen i rad som någon av mina kompisar ställer in en planerad utekväll. Den här gången ska jag inte streta emot - jag är faktiskt riktigt trött, och uppe i varv. Jag behöver bara göra ingenting. Har sprungit runt som en galning de två senaste timmarna och städat. Det är inte bara fördelar med att ha en stor lägenhet (men mest).

Nej, nu ska jag bort till East West och hämta min sushi. De slutade tyvärr med utkörningen kl 20.00 ikväll, men det kanske bara hade varit onödigt att betala 40 kr extra när jag kan gå på 5 minuter.

Ciao!

Jag tvivlar starkt på att jag någonsin, i detta liv, kommer ha nytta av alla jävla tröga kommunikationsteorier och deras mossiga upphovsmän. Kanske kanske kommer jag kunna använda det, in another life time. När jag helt plötsligt beslutar mig för att börja forska och teoretisera och bli en av dem. Kanske. Tills dess. Nej. Aldrig.

Har tecknen slutat att referera till något i verkligheten? Ja, Baudrillard. Du hade nog rätt när det gäller vissa tecken.

Vilket slöseri. Med tid.

När jag var hemma i Uppsala i helgen följde jag med min kompis Josse på fest där de flesta festdeltagarna bestod av personer som fortfarande befann sig i tonåren. Även om de flesta hade gått ut gymnasiet. Postgymnasiefest skulle vi kunna kalla den.

För det mesta känner jag mig inte så mycket äldre än när jag sprang ut med studentmössan i handen våren för fem år sedan men på den här postgymnasiella festen insåg jag hur mycket jag varit med om sedan jag gick gymnasiet och hur fort tiden går. De postgymnasiella varelserna pratade exempelvis om ett nytt uteställe i stan som ett typiskt "18-årsställe" (själva var de typ 19 år). Jag minns så väl den tiden när jag blev förolämpad av att "84:orna" började gå ut.

Jag och min kompis Linn diskuterade samma dag om hur en månad kunde te sig som en period av ens liv när man var yngre. Man kunde säga "kommer du ihåg den perioden när vi alltid gick ut på Babar" (yes, vi hade också ett ställe som hette Babar i Uppsala förut) fast det handlade om typ tre tillfällen.
Man planerade oftast inte mer än en termin framåt. Nu planerar man istället i 5-årsperioder.

Hursomhelst var det kul att gå på postgymnasiefest. Snacka med ungdomar som jobbar extra med att dela ut Metro, planerar resor och funderar på om de ska plugga vidare. Ungdomar som har livet framför sig. Jag och en tjej kom också in en lång diskussion om skolkataloger (alla som känner mig lite närmare vet att jag är skolkatalogsfetish, jag kan se folk på stan i Örebro ibland som jag har sett i Anders skolkatalog) och vi kom fram till att vimmelbilder fyller samma funktion som skolkatalogerna gjorde när man var yngre. Vimmelbilderna är de nya skolkatalogerna helt enkelt.