I helgen komponerade jag fotoalbum från sommaren 2005. Det var min sista sommar i Uppsala. Varm och svettig, förutom de där tre dagarna jag tillbringade i Halmstad. Då regnade det. Jag hade sommarkort på nationerna, gick på Bryggan och hängde med Erica Dahl. Josse var förtjust i Paris Hilton och Erik var en långhårig 16-åring. Jag åkte till Stockholm och hälsade på Elin och vi gick till ett Spy Bar som ännu inte blivit kreddigt.



Den slinkiga partytoppen sjöng på sista refrängen men fick ändå följa med ut.



Josse fyllde 22 bast och jag presentade henne med Paris Hilton.



Erik var pop-pojke, Lars Winnerbäck var fortfarande hans största idol och vi gick på konsert tillsammans.




Erica bodde hemma hos föräldrarna i Vårdsätra. Hon hämtade mig på stan för bad i hennes pool och körde i il-fart hem med ciggen i ena handen.



Jag hälsade på Emma och hennes fina familj i Halmstad. Vi var fyra blondiner som gjorde stan osäker (tsss).



Ebba von Sydow skrev på sin blogg att väst var inne och jag åkte till Stockholm och köpte en på direkten. Elin fick två grabbar grus att köpa champagne till oss inne i Spy Bars Röda rummet. 1570 kronor kostade det och jag har fortfarande kvar kvittot.



Jag drog till Torrevieja och hälsade på Soulie. Mitt ansikte hade en annan form på den här tiden. Något slags försenat tonårshull.

Likväl som jag älskar Pocketshop (blir oftast som besatt och lite halvmanisk där inne och vill ha allt) tycker jag om att köpa böcker på CDON. Nu var det dock ett tag sedan och jag hade nästan glömt hur happy man blir när paketet dimper ner i brevlådan. Det går ju så fort också!
Dessa beställde jag i måndags kväll och idag kom de:





Fast det var boken jag beställde, inte filmen. Som jag inte lyckats gå och se ännu. Den ser ju så fin ut.

Jag förstår inte alls det här med nakenbilderna på World Class. Usch. Tycker mest att de är obehagliga och ganska äckliga och blir inte alls mer peppad på att träna. Muskelknuttar och tjej som till synes står och fiser. Och det är inga små bilder vi talar om direkt. Snusk.

Mina söndagar har blivit helt holy. Jag vill helst inte planera in någonting. Möjligtvis typ fika/äta brunch med någon men från kl 16 vill jag vara hemma. Jag vet - jag har blivit en riktig home girl men det ha blivit bästa stunden på hela veckan.
Som idag: Jag har jag pysslat omkring, tvättat (är det knäppt att älska ljudet av sin tvättmaskin?), lagat matlådor för flera dagar, förberett jobb (helt utan ångest, jippie!), lyssnat på Monocle Weekly och kollat på Glamorama (älskar kontrasterna mellan högt och lågt).

Och nu vid 21-tiden väntar detta.

Jag vill göra en Gossip Girl (min bästa bästa serie i hela världen) och gå på en Masquerade Ball. Man skulle kunna säga att det är lite av vårens målsättning. Ge mig lite mer glamor, täckta ansikten, fjädrar och intriger om jag får be!

Ett annat roligt tema är My Little Pony som Ingrid och en kompis porträtterade på en fest häromsistens. Det var uppe i Umeå så jag hade aldrig chans att se det men det måste ju varit oslagbart. Pastellfärger, lång rosa hästsvans, gigantiska ögonfransar och spärra upp ögonen väldigt mycket, hela tiden. Vilken utklädnad!

Ekorrhjulet har introducerat konceptet söndagsångest för mig.

I dagens DN Söndag (älskar tydligen att referera till den blaskan) uttrycker sig någon musikerbrutta precis hur jag känner inför söndagar (och helger överhuvudtaget)

"Min söndag: Är en lång kamp mellan att försöka vara lugn och ledig och att hålla på med tusen grejer"



Jag vet inte vad som känns bäst egentligen. Att komma hem före eller efter morgontidningarna. Kanske efter ändå, som igår natt (då har man i alla fall gjort något trevligt under helgen, som att dricka bubbel och äta snittar i trevligt sällskap). Ironiskt deppig läsning förresten. Afrikanska tuggdroger som stödjer extremistorganisationer samt prostituerade iranska flyktingkvinnor. Och där blev söndagsångesten ännu lite mer påtaglig.

Men jag har inte hunnit och jag har varit oinspirerad. Vi får se hur det går. Hursomhelst, har jag ständiga klädproblem och trots min överfyllda garderob, vet jag aldrig vad jag ska ha på mig på morgonen. Okej, det har faktiskt blivit lite bättre senaste veckorna. Med betoning på lite.



Problemet är att jag typ bara använder svarta trikåklänningar eller stor svart tshirt. Men att min garderob består av blusar och klänningar i jordens alla färger som jag varken passar i eller vill ha på mig.



Men jag fortsätter ändå bara att inhandla dessa andrahands-tantblusar och klänningar som överbefolkar min garderob (de kostar ju ingenting, intalar jag mig själv). Och förra lördagen gjorde jag och Kerstin en tur till Myrorna i Ropsten och såklart kom jag hem med två nya blusar.(blus liksom, när fan använder man det?!)..och två nya klänningar...den ena visserligen svart men eftersom jag redan har tio svarta klänningar kändes det ändå i överflödigaste laget.



Well. På söndagen var gjorde jag en Söderrunda med Gabriella och vi besökte bland annat Tjallamalla och Acne. Vi önskade att vi hade pengar och ville ha allt. Det är så lätt att komma in i kläd-begär-svängen fastän garderoben ser ut som ovan. Hur mycket kan en person behöva egentligen?!

Men egentligen kretsar inte min tankar så mycket kring ytligheter nuförtiden. Tvärtom sporrar annat just nu och då menar jag inte jobbet utan typ vara en aktiv samhälls- och världsmedborgare. Människor som Johan von Schreeb inspirerar. I en intervju i förra veckans DN Söndag pratar han om att få uppleva samtidshistorien är mäktigt (mannen har startat Läkare utan gränser i Sverige och har hängt runt i samtliga katastrofdrabbade områden de senaste 30 åren). Det han gör ser han inte som en uppoffring utan en ära. Han lever för mötena med människor. Det låter som en klysha men jag vill och måste mot något sånt här.

Jag är sugen på djupare samtal, filosofiska föreningar, mening och mål. Ekorrhjulstillvaron gör sig lite väl påmind för tillfället och jag känner dagligen meningslöshetsklumpen i magen. Det måste rådas bot på.

Trots att jag trivs ohyggligt fint i lägenheten och ganska med bra Sovjetutsikten och ändå okej med sjabb-Ica så saknar jag stan (jag har nog aldrig uttryckt Stockholms innerstad som "stan" förut förresten, det måste ju bero på att jag för första gången bor utanför "stan"). Visst jag är där varje dag men just Götgatsbacken och Brunogallerian är jag trött på och det är ju typ det jag ser på vägen från och till bussen (oj, där avslöjade jag verkligen min ekorrhjulstillvaro...)



Det var 1 år sen nu som vi flyttade från Sofo och när jag var där och hängde i söndags kände jag att det är ju faktiskt bästa stadsdelen ändå. Trots att det är en sämre kopia av något som är ballt på riktigt.



Bästa bokbutiken i stan förresten, nästan i Sofo. Den är härlig och har alla de där klassikerna du vill ha i snyggaste Vintage-books-format. Jag kan vara där i timtals.