Vardagslyx är ett utnött ord men jag använder det i varje fall och det för att beskriva den här måndagskvällen med middag och rödvin i sällskap av bästa Emmy på Vapiano. Man borde gå ut och äta varje måndag även om jag inte har den där extrema måndagsångesten som alla inbillar sig att de har. Sen sa vi hejdå, Emmy åker till America del Sur på söndag och jag ska inte med.

Torsdag + helgen, ett urval:
Heidi bjöd på sin fabulösa räkpaj och en tv-titt.
Publicerad artikel
Hemlagat indiskt hos Sara-Lotta
Mastodontbrunch på Kvarnen med Ylva som återigen drabbades av garderobsmaffians påhitt.
Uppsala
Middag med föräldrarna och Erik på Il Forno
Michael Moore - Capitalism - a Love Story (ingen mer kapitalism för mig!)
Fest hos Emmy & Anton
Jobbsöndag
Ännu mer Berlinsmurens fall 20 år (jag har ju ingen tv och mitt medieintag består nu för det mesta bara av tidningar och P1, som jag visserligen älskar - men det har varit väldigt mycket Berlinmuren på sistone. Tendens är för övrigt mitt bästa radioprogram, lyssna särskilt på programserien om hur man blir svensk.

Okej, nu låter jag pretto, men jag kan upplysa er om att jag såg på Gossip girl hos mamma och pappa igår och att det är mitt bästa program ever. Typ. Önskar så att det var en serie i stil med The City och att de här underbara människorna fanns på riktigt. Så, nu fick jag det sagt.

Här kommer en minibildserie:

 



 

I december 2006, alltså för snart tre år sedan, skrev jag det här inlägget.

Nej, jag har fortfarande inte lärt mig att vara riktigt nöjd. Men jag reflekterar över det ganska ofta och jag försöker. Exempelvis är det ju faktiskt så att jag har kammat hem drömjobbet. Även om jag har velat andra saker stundtals har min största dröm i mångt och mycket varit "att resa och skriva". Vet inte i hur många listor, dagböcker, anteckningar, planer jag har skrivit ner att jag vill resa och skriva. Och nu gör jag faktiskt det.

Ylva påminde mig häromdagen att sådana här jobb faktiskt inte växer på träd men att jag ändå inte verkade särskilt nöjd över mina numera 100 procent på resemagasinet. Jag tänkte på det där sen och... njaej, jag är ju otroligt glad såklart, men jag går inte runt och känner mig totalt tillfreds.. Till viss del handlar det i och för sig också om att jag vill tona ner saker lite när jag pratar om dem. Jag har svårt att vara överentusiastisk inför folk om saker och ting, det är ett personlighetsdrag (och förmodligen ett sätt att gardera mig ifall något skulle gå snett..) jag har. Och sen är det lönen. Jag kan inte vara tacksam över lönen. Jobbet är toppen men lönen är skit för den som pluggat i fyra år.

Trots det har jag drömjobbet. Varje dag är inte en fest och jag gapskrattar inte över varje arbetssyssla ("emma, kan du maila det där hotellet och be om pressbilder?" eller "emma, kan du skriva innehållssidorna till tidningen?...") men i det stora hela - det jag sysslar med ligger långt utanför Storvreta, Uppsala, Stockholm och Sverige (för det mesta i alla fall). Det ligger halvvägs därute, i vida världen - dit jag hela tiden längtar. Även om det riktigt ultimata är att vara helvägs (och inte vid skrivbordet så att säga) men det är ett rejält kliv rätt riktning.  Och igår när jag var på fest fick jag höra att de flesta inte har sin yrkesmässiga drömtillvaro förrän de är 40 bast. Då kände jag mig rätt lugn i min sedvanliga onöjd- och rastlöshet.

Om jag skulle vetat för 1 år sen var jag skulle vara idag hade jag nog inte riktigt trott på det.

Jag har längtat efter den ultimata helgen och nu så fick jag den äntligen. Har bara hängt runt med vänner, spenderat pengar på fikor, druckit vin & varit kulturell och inte jobbat en endaste gnutta.

I fredags hade vi någon slags halvdag så jag lämnade kontoret vid fyra för att glida över till Bauer och dricka vin med Anders och fira att han äntligen är mäklare och ska börja tjäna storkovan- Sen gick han & jag mötte upp Kerstin och Linda, åt California Rolls på skånegatan och gick sedan på hemskaste filmen - The Stoning of Soraya M. Verkligen sevärd men helt terribelt fruktansvärd med utdragna scener av det som måste vara det värsta sättet att dö på. Vi var helt skakis när vi lämnade biosalongen och begav oss därför till Ljunggrens för att lugna våra nerver med ett glas vin. Surrealistiskt - från det mest barbariska och fundamentalistiska till Stockholms yta och övercivilisation.

Igår sov jag ut och träffade sen Carro för att strosa bland höstlöven på Kungsholmen, förundras över hennes vackra hår och skvallra över en minifrukost på internationella Petit France. Jag fortsatte dagen med en Hannafika på Xoko och övertalade henne att strunta i en ensam biokväll och hänga med på middag istället. Lotta var bästa värdinnan och hade ordnat med vegoburgare och Fia med hutt. Åsögatan 157 hade blivit om möjligt ännu finare sen sist. Vad jag saknar den tiden (det där med nostalgi ni vet, det är förrädiskt..)

Sen åkte jag, Kerstin och Hanna till Fabriken. Där var det svartklubb i obskyrt lagerlokalsområde, äcklig öl, techno, neon, australiensare och människor från förr. Vi dansade till halv 4 men efter att ha missat diverse t-banestationer och gått på fel tåg klev jag inte in i hemmet förrän halv 5. DN Söndag låg på hallmattan så jag läste lite innan jag somnade. Vaknade kl 13, åt äggfrukost och cyklade till Moderna och Dali-utställningen. Vilken mustasch, vilka idéer, vilken man. Vi fikade i kaféet medan skymningen föll och sedan var den söndagen över.

Några bilder:








Huset jag bor i.



Men det är den här lägenheten jag saknar.



Värdinnan.



Fia med Martini-hutt.



Emma och trean var som i en symbios.