Äntligen jullov. Man bör kanske inte snacka skit om sin arbetsgivare men stället jag jobbar extra på är verkligen ingen munter arbetsplats. Folk sitter på sina stolar, vid sina små skrivbord, pratar knappt med varandra, äter inte lunch tillsammans och fikar inte en enda gång mellan kl 7 och 12. Dessutom tar de sina sysslor på alltför stort allvar. Jag har svårt för folk som tar saker på för stort allvar. Jag vet, det är lite ut av ett handikapp för mig men jag försöker se det som en positiv egenskap. Jag är pragmatisk, som Frida på Si, brukar säga. Pragmatisk låter så fint och bra tycker jag att jag till och med skrivit upp det på mitt CV. På tal om Si blev det efter två dagar på extrajobbet väldigt tydligt för mig hur olika arbetsplatser faktiskt kan te sig. På Si skrattar vi över borden, chattar på kommunikatorn om sånt som är viktigt och oviktigt, tiofikar, köper finkaffe på lunchen & har det allmänt jättegemytligt. Och med det vill jag inte säga att vi inte har saker att göra. Tvärtom. Duktigare och mer kreativa personer än de jag jobbar närmast med har jag aldrig träffat.

Dessutom får man veta alldeles för mycket saker på extrajobbet, jag har utvecklats till någon slags expert i områden som travhästar (har ni hört talas om Commander Crowe? Nej, trodde väl inte det...) skånsk vårdpolitik och motorsport. Gäsp.

Efter jobbet idag tog jag iaf mitt pick och pack och tog tunnelbanan till centralen. På tåget klev det på en äldre kvinna som gick omkring med en pappersmugg och frågade efter pengar. Jag rotade lite i mina jackfickor men när jag inte hittade några mynt blev jag den där fega personen som ignorerade, stirrade rakt fram, vågade inte möta hennes blick - jag kunde inte förmå mig att ta upp plånboken inför alla. På väg till tåget stod en man och sålde Situation Stockholm och för en gångs skull hade jag lösa pengar. Dock var jag osäker på vad tidningen kostade så jag ställde mig bakom en pelare och räknade. Hade 60 kr och även om jag någonstans visste att priset var 40 vågade jag inte gå fram ifall att jag inte skulle ha tillräckligt med pengar. Mitt nyårslöfte inför 2009 är att jag ska våga stå upp liter mer för det jag verkligen känner inombords. Våga utmana min lättja, egoism, fåfänga och bekvämlighet. Det är fan inte lätt. Vad som är lätt är att fortsätta i samma gamla banor, tänka att man inte har tid att hjälpa medan men lätt slår ihjäl timmar på konsumtion. Det är lätt. På något sätt är det märkligt, jag är så bra på att utmana mig själv på många sätt, men inte när det gäller det här. Det tar liksom slut. Det blir för svårt.

Imorgon är det i alla fall julafton. Jag är i Uppsala och det är väldigt bra. Nu ska jag sova. En god jul så länge.

Snart är min praktikperiod slut och jag förstår inte alls vart tiden tog vägen. Veckorna och helgerna bara far framåt. En ganska oklar vår väntar (men desto mer spännande tycker jag).

Veckan har som vanligt varit innehållsrik med Novellfest, Little Persia med påhälsande föräldrar, ännu mer mellanösternmat på Emmylunch, julfest med jobbet, bakisfredag med redaktionen, asflottig pizza och sen hemlagad pasta carbonara, vin & Morfar Ginko med snackpåsen Emma och fina Ylva på fredagkvällen. Lördag - Vintagemässa och helgfika med baby, lussebullsbak, film, och idag knäckkok och pysselfika på Krukmakargatan 57 med..fina Ylva igen. Phu! Inte konstigt att jag knappt utnyttjar mitt träningskort. Men jag tycker nog att det är så här det ska vara.

Nu sova några timmar - sen upp.

Helgen gick och vi var på inflyttningsfest...igen..





Kön till Konstfacks julmarknad var lång



Adventsfika i Ingrid och Klas Carl Larsson-kök



Ingrid berättade att hon var kär i Arne Weise när hon var liten...



sen bakade vi pepparkakor, kanske inte de finaste.. eller?

Både Bon och Filter har haft långa reportage i höst om polaroidbildens död. De otympliga men kultförklarade kamerorna med tillhörande film har nämligen slutat att tillverkas. Förhoppningsvis har jag dock lyckats norpa åt mig en kamera av en person på SI som inte fattat grejen. För enbart 100 riksdaler. Så nu är det bara filmen jag måste lyckas hitta. Men det måste ju gå, på ett ellet annat sätt.



Jag och Ingrid på Hultsfred någon sommar för många år sedan. Observera de mycket snygga (?) solglasögonen.

Jag var på Interfaith Climate Summary med mamma och lyssnade på seminarier med människor som skrivit viktiga böcker om miljö och andlighet. "Konsumerar vi för att vi är olyckliga är blir vi olyckliga av att konsumera?"  - kanske ingen superrevolutionerande och ny tanke men ändå något jag tog med mig under någon dag eller så tills jag upptäckte att jag slängt allt mitt smink och att jag ville ha en ny oversizekappa. Varför ska det vara så svårt? Är det för att vi har brist på alternativ?



Sen kom Anders och vi gick på inflyttningsfest.