Just nu är jag inne i en känslomässig period där jag verkligen känner att jag lever. Det är skratt ena dagen och tårar den andra. Det är en hel del som är jobbigt som jag inte orkar gå in närmre på. Dock är det massvis av saker som är helt vackra och enastående. Och jag tror på att allt det vackra på något sätt har sitt ursprung i lidelsen. Det är livet, det är vänner och det är kärleken. Det finns så jäkla många människor jag tycker om.

Jag trivs på jobbet. Jag har fått lite mer ansvar och det är kul. Jag kommer aldrig bli någon vän av ordning och stanna inom Topshop kommer jag aldrig vilja göra men jag trivs att gå till jobbet. Just nu. Dessutom har jag insett att de flesta jag jobbar med är så jäkla bra. Det finns så många jag gillar. Många som håller på att utvecklas till riktiga vänner.

Människor är i grund och botten bra. Två av mina barnsdomsvänner ska ha barn och jag håller inte med dem. Men de är inte jag och jag är inte dem. Det är så dumt att utgå ifrån sig själv. Jag gör det gärna och det resulterar i förakt och inskränkthet. Det är bara dumt.

Idag hade vi personalshopping och jag köpte fin jacka och fina skor och en paljettig mössa som egentligen var ganska onödig men jag blev glad. Inte på det sättet jag blev glad på förut när jag köpte saker. Det var en annan sorts känsla. Sedan gick jag, Fanny, Colombine och Sofia och fikade och skrattade.
Jag gled vidare till Kilroy för att få resråd och känslan som varit överhängande i flera dagar försvann helt. Jag blev helt sprallig och full av livslust av att sitta där och prata om destinationer, länder och städer. Inget är bestämt ännu men det är en bra början.

Jag kommer hem sent men njuter av ensamheten. Jag dricker te, skriver till Yuki och bokar biljett till Paris. Imorgon kväll ska jag äta middag och bara vara tillsammans med några av de bästa. Sen blir det helg i Örebro med min älskade och med många kära vänner.

Livet är ta mig tusan vackert men det vackra kan bara framträda där det fula finns och det fula finns också men just nu ser jag mest det vackra.

Jag känner mig ständigt jagad av tiden. Det är fan redan november och jag känner mig inte redo (kommer jag någonsin känna mig det?). Jag ligger ständigt en månad efter. På jobbet har de satt upp en lista där man får välja om man vill jobba jul eller nyår. Vem orkar planera och tänka så långt fram i tiden? Jo. Det gör ju jag. Är det någon som kan planera så är det ju jag. Så sitter jag där med min kalender och ribban är som vanligt skyhög. Det är min bästa och värsta sida. Jag sätter ribban så jäkla högt. Och jag vet i bakhuvudet att det där, det går inte, men likt förbannat fortsätter jag. Och ibland går det faktiskt. Men Ibland inte. Men huvudsaken är väl att man försöker, eller? Sen att man bli besviken då och då, det gör väl inte så mycket, eller?

Jag tror inte någonsin kommer kunna sluta. Min driftighet är liksom en drog som håller mig vaken och vid liv.

Modevetenskapen är slut. Pluggandet för min del är alltså över för en tid  ( om det visar sig att jag klarat den märkliga tentan det vill säga). Skönt på ett sätt. Att jobba heltid och plugga samtidigt kanske inte är det ultimata (hur jag hade tänkt hinna med c-uppsats också ter sig nu som ett stort frågetecken, vad tusan tänkte jag!?). Sad på ett annat. Ja. Sorgligt. Jag saknar studentlivet så mycket. Men jag vet att om jag inte börjat i den där klädbutiken jag så länge suktat efter hade jag aldrig fått ro. Nu vet jag. Mer än så här var det inte. Som tur är är pengarna inget att klaga över och så fort det känns tungt och gräset-är-grönare-på-andra-sidan-tankarna sätter in påminner jag mig själv om det. Resa vill jag. Resa ska jag. Eller? Jo. Sen ska jag komma hem, ta ut examen, få exakt den praktikplatsen jag vill ( vad det nu är...) få drömjobbet...( om jag inte vet vart jag vill praktisera vet jag knappast vart jag vill jobba heller...)

Förvirringen stiger. Tankarna hopar sig. Vad ska jag göra? Vad borde jag? VAD VILL JAG?! Framtiden som förut verkade så självklar blir helt mer blurred. Är det här vad jag egentligen vill!?

Min vilja har flygit bort någonstans. Kom tillbaks.

Känslan av meningslöshet verkar ha bosatt sig i min kropp på heltid. Försvinn.

Luggklipp. Jag har varit så avundsjuk på alla med snygg lugg. Nu är jag här med min egen och insett att jag inte kan ha något annat än knut för att inte se ut som morsan i 7th heaven. Vad gör man?! Emma är snygg ändå för hon har långt och tjockt hår. Det har inte jag.

Well. Jag och A fikade på kafeét nere vid vattnet idag. Det var typ 10 bebisar där. Soft att vara bebisledig och fika med sina bebislediga vänninor hela dagarna. Vi tjuvlyssnade på dom. De pratade om hemmagjord bebispuré och facebook. "Bebis taggad 213 gånger" liksom. På hemvägen räknade vi barnvagnar och såg 20 stycken på 200 meter. Alltså en barnvagn per tionde meter.

Jag kan inte sluta förundras av detta place. Sprang en runda ikväll igen och passerade lokaler jag verkligen inte kunde identifiera. Ett dagis i amerikansk stil ala Jennifer Aniston (hon brukar ju jobba på dagis i sina filmer) eller en "vanlig" familjs lägenhet?  Kan man ha det så här? Sen sprang jag på Sjöstadskapellet. Ja, om ni vet hur funkiskyrkorna från 60-talet ser ut kan ni ju tänka er detta. Kyrkor och kapell ska vara mysiga inte "spejsiga".


"Bonde söker fru" är precis slut. Egentligen avskyr jag den typen av program. Medelsvensson sitter och skrattar åt de fula, dumma och outbildade bönderna liksom. Förnedrande. Men dock faller min politiska korrekthet ibland och jag dras med i det. Herremingud ska man skratta eller gråta?

Igår körde Lasse hit min cykel från Örebro. Det betyder att den ständiga kamp mot SL, som jag fört i 4 månader ,är slut. Varje morgon har det klurats över plankningsmöjligheter - på Hornsgatan var det en lätt match -  Zinkensdamm är Stockholms mest övergivna tunnelbanestation. Jag kröp under utan protester ( förutom från en vanlig civiltant som ropade efter mig en morgon; "Men ska du inte betala!?!?"). T-centralen däremot har det varit värre med. Vakterna kryllar och när jag inte orkade gå till Gamla stan (också lätt att tjuvåka från) fick jag snällt ställa in mig i ledet vid Pressbyrån och köpa en biljett. Usch. Månadskort var det aldrig tal om. Nej, det skulle luras till sista droppen var spilld. Sen kom jag på grejen med sms-biljetterna. Jag redigerade datum& tid. Fungerade typ en gång tills jag stötte på Laleh i biljettluckan "den här är gammal". Jaha, serienumret skvallrade. Blev feg och konduktörerna på tvärbanan var ettriga.
Men det har varit en lärorik tid. Det känns som att jag har koll på alla tunnelbanestationer i hela Stockholm. Vilka som är bra. Vilka som är dåliga.

Min cykel är snygg men kanske trögast i stan. Jag blev ideligen omkörd av personer med hjälm och växlingscyklar, till och med i Götgatsbacken. Sen när jag kom till F12 tog liksom cykelvägen slut. Jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Mysko. Försökte följa efter folk men hann inte med. Tio minuter sen som jag redan var ( vad är det med mig själv och passa tider?!? Annars är jag fan så ospontan men när det kommer till tider, det är en omöjlighet, jag skulle behöva en akademisk kvart på varje tid jag är tvungen att passa) övervägde jag att cykla på Drottninggatan men såg en snubbe som blev haffad och bötad av polisen.

Trots försening blev jag utsedd till rea-ansvarig. Det kan bli början på min väg upp i företaget. Tss. Chefen tillade: "men nu måste du vara med här, jag håller koll på dig". De ser mig precis som den jag är. Lat - men kan om jag vill. Jag är så sabla lat och lägger sällan ner onödig energi. Nej, jag har ingen åttafilig motorväg i mitt huvud. Jag bara låtsas. Ja, jag är rätt flummig egentligen som Josse sa. Och nej, jag skulle aldrig kunna misstas för att ha ADHD.

Det är väl ingen som gått på min ambitiös & duktig-image?! Den är all fake. Nu vet ni det.