"Vi måste hitta på massor av saker i sommar - sitta i parken, åka och kvällsbada, gå på sommarklubbar, ta en tur till skärgården...."

- Nej, då kan inte jag och Klas, vi ska till Skåne i två veckor.
- Jag åker till Tjörn en vecka så tyvärr och sen ska vi vandra i fjällen.
- Är i Frankrike då, men när jag kommer hem?
- Men jag åker ju till London i helgen!

Så här har vi hållt på hela sommaren vilket inte är så konstigt, alla har vi våra egna planer, familjer, semestrar och pojkvänner. Men häromveckan gick det upp för mig att själva planerandet och tankarna om att göra saker (för det är ju sommar) ofta tar över och gör att jag till slut inte njuter. Som på jazzfestivalen. Istället för att njuta av att vara med Ylva där började jag gnälla över att hon skulle åka bort en vecka när jag äntligen skulle vara hemma och att vi därmed inte kunde gå ut. Det första jag gör när jag träffar en vän är att planera nästa gång vi ska ses. Inte världens charmigaste drag.

Jag är råkass på att leva i nuet. Jag vet inte hur man gör. Men jag ska lära mig. I övrigt tror jag att jag börjar förstå innebörden av begreppet "kill your darlings". Det är nästa grej jag siktar att bli bättre på. Godnatt!

Efter att ha flängt sedan i början av juni och inte varit hemma en hel vecka sedan dess har lugnet tagit vid. Flera av vännerna är på semester vilket vid närmare eftertanke är rätt skönt. Jag försöker minska på den ständiga planeringen och istället leva i nuet. Med Anders tar jag ett spontant glas vin på Mosebacke i solen sen cyklar vi tillsammans genom stan. Det är lycka. Dagen därpå ringer han när jag sitter på kontoret. Han är alldeles utanför, har klippt sig. Jag går ner och tittar, följer med på Weekday. Hamnar på 75%-rea och köper en klänning för 70 kronor. Det är också lycka. Vi pussas hejdå och jag går tillbaks till kontoret. Försöker vara effektiv inför deadline och lyssnar på Empire of the Sun. Fint.

Precis hemkommen från Smögen till en tom lägenhet & en hög med eftersänd post i brevlådan. Ja, jag står fortfarande skriven i Uppsala och mamma eftersänder enträget & snällt. Snart 26 år och ingen permanent bostad. Så är det. Jag har adressändrat en gång under alla mina flyttar, det var till Fredsgatan. Sen flyttade vi till Stockholm och alla olika andrahandskontrakt tog vid och att adressändra varje månad (nåja) kändes liksom lite..,meckigt. Well,  någon ändring lär det inte bli det närmaste året. Eftersom att jag, tror det eller ej, just nu planerar en resa. Och efter det förmodligen ännu en resa och efter det....





Underbar post. Speciellt inbjudan till återförening med klassen från 9:an. Ja, frågan är om jag egentligen vill återförenas med någon? Och om jag vill betala 350 kronor för en Tex Mex-buffé (redan där blir det ju så fel). Jag är delad. Ena halvan av mig vill verkligen gå, men jag vet att det är för att jag har något sjukt behov av att visa att jag har kommit någonstans, vilket är en riktigt dålig anledning. Dels för att ingen kommer bry sig (och inte heller förstå.."ehh, nej, jag har inget fast jobb och ingen lägenhet heller faktiskt & jag har pluggat medie- och kommunikationsvetenskap, vad man blir? nej, man blir inget direkt, faktiskt så, på det sättet, men...", ja, ni hör just själva hur det låter) och dels för att jag måste behålla någon slags självrespekt.

Det mest ironiska med den där återträffsinbjudan är inte Tex Mex-buffén eller att dryck inte ingår i det skyhöga priset, utan att Emma Svärd, som skolkade sig igenom 3/4 av högstadiet är kontaktperson.

En sak jag iofsej skulle vilja veta är varför Jenny Pettersson snodde min grå Champion-tshirt i 8:an (ny var den också...) Hon trodde inte att jag visste men jag har vetat hela tiden. Det skulle vara en anledning.

Ni andra, ska ni gå?