Jag måste gå på riktig yoga den här terminen. Har velat det i flera år men blir alltid för snål vad det lider och väljer Friskis & Svettiskort istället eller tänker att jag ska yoga hemma med dvd. Det sistnämnda kan ni nog räkna ut att jag inte gör och Friskis & Svettisyogan är en besvikelse varje gång. Jag vill ju gå på yoga med instruktörer som är utbildade i någon glassig hälsostudio i Los Angeles av någon pionjär som gett namn åt en alldeles egen yogaform och lever halva året i Indien. Och det ska vara extra mycket flummerier i stil med "nu masseras dina inre organ" och "visualisera att du tar emot ljus som fyller dig med positiv energi och kraft".

Helst vill jag gå på Bikramyoga och svettas i 40 graders värme. Bikramyogastudion på Söder har just nu ett, som de kallar de, förmånligt erbjudande som lyder enligt följande:
"10-dagars obegränsad yoga för endast 350 kr. Ett erbjudande för de som kör sina 10-dagars intron är att de har möjlighet att köpa sitt första månadskort för endast 900: -."

Mm, just det.

I lördagens DN följde SID, pressbyråns egen tidning (jag har skrivit om den förut här) med som en mycket välkommen helgbonus. För att vara en reklamtidning är i alla fall SID väl värd några bladvändningar, i synnerhet om man är intresserad av magasinvärlden.

 


Först följer några sidor med listningar - typ 2 frågor till Kenneth Andersson (som tycker att hör & häpna, Offside, är den bästa tidningen om fotboll) och 5 frågor till Staffan Heimersson, en av Sveriges bästa utrikeskorrar, som blivit mest och bäst påläst för att han "klipper ut alla intressanta artiklar och lägger dem i plastmappar sorterat efter ämnen" som han sedan läser på sina resor. "Åhh, ge mig något snyggt att arkivera i nu och ge mig en sax" känner jag när jag läser sånt där (faktum är att jag redan gör samma grej men till skillnad från Heimersson läser jag inte varje nummer av The Economist från första till sista sidan, tidningen kostar 100 pix..) 

Huvudreportaget är skrivet av Klas Ekman (chefedaktör på nya Sthlm City och skribent på RES bland annat, bloggarens anm.) och berättar historien om magasinen som förändrade Sverige.



Mycket intressant läsning (även om det varit en väldigt manlig bransch om man ser till chefredaktörer etc) om bland annat Sthlm City och Clic (inte de som finns idag) och sedermera de magasin som man faktiskt kommer ihåg som Darling och Pop.

 Jag lusläste Elins Pop-tidningar i smyg och jag minns så väl när Darling kom. Jag tror jag prenumererade ett tag och den var så totalt annorlunda från allt annat man läste då, typ Veckorevyn och Frida, bland annat skrev de ut ord som fitta i tidningen och texterna var härligt provocerande och just banbrytande. Jag tror egentligen inte att jag förstod allt då men jag minns att jag verkligen tyckte om Darling och hade en tygpåse med loggan på i början av gymnasiet.

SID innehåller också ett reportage om Bryan Adams som tydligen är någon slags chefredaktör på ett hippt Berlinmagasin med titeln Zoo Magazine (!) och en artikel där Jan Gradvall har besökt, eller i alla fall intervjuat folk, på några olika redaktioner i världen. Ni kan ju kanske räkna ut på vilket av dem jag skulle kunna tänka mig att husera på en vacker dag...




Jan Gradvall skriver i The Office:

"Alla som är bra på att skriva förenas av att de hatar att skriva och gör allt för att slippa det. Jo, det är kul när man får idén till artikeln och det är kul när artikeln går i tryck".

För mig är meningen fascinerande och halvsann. Jag både känner igen det och inte känner igen det. För den som inte kan få nog av den icke frekventa pappersutgivningen av SID finns det nu en blogg, Sidbloggen. Här är det mycket av frågan "vilket är ditt bästa magasin" och mycket av svaret "Vanity Fair, New Yorker och Filter". Såklart. Länge leve kvalitetsmagasinen.