I'm still in love with you boy
Varför ska man alltid drabbas av "you don't know what you got til it's gone"-syndromet?
För att man inte uppskattar det man har när man har det? För att man bara minns det som är bra? För att man inte kommer ihåg hur man faktiskt kände då?
Det är inte det att jag inte trivs ensam. För det var ju faktiskt det som var själva problemet - att jag är för självständig och lite av en ensamvarg. Jag klarar inte av att kompromissa, jag är alldeles för ego, blir galen när jag inte får göra mina egna grejor, vara den jag är ut i fingerspetsarna, leva ut. Han var givetvis inte någon hemsk människa som hindrade mig snarare var det jag som hindrade mig själv.
and I went from Gothenburg to Stockholm
Slutet av 90-talet måste varit min musik-era för jag har vunnit 90-talsmusiktävlingen hos Kajsa flera gånger i rad nu.
the day today: vakna upp alldeles försent, inte vilja gå upp förrän tanten går, äta maratonfrukost lyssna på P1 och läsa tidningen, cykla till jobbet utan vantar, frysa händerna av sig, kliva in på jobbet 9.30, maila i 180, dricka 3 koppar kaffe, skriva ett par rader, kanske planera lite, inse att jag skickat fel text till DI, få panik, skicka rätt text, kolla in hotell i Vancouver, ha talk med chef 1, ha talk med chef 2, äta lunch, dricka ännu mer kaffe, maila lite till, kanske ringa ett telefonsamtal, skriva en rad eller två, dra till ända till Åhléns Ringen för att köpa blondering, cykla Ringvägen i snålblåst, komma fram till Ylva som slänger i färg, gå med en påse på huvet till Kajsa, slänga i ännu mer färg, äta pasta med parmesan med påse på huvet, duscha ur färg, håret är vitt och bra, titta på när Ylva och Kajsa pysslar med sina vykort/receptböcker/hårband, inte ha något eget pyssel med sig, förstrött zappa mellan Bonde söker fru och the Hills, konstatera att Lauren bara blir snyggare med åren och, såklart, att Spencer är en skithög, dricka te, gå till bussen och berätta om kärleksstatus för Ylva, åka hem, tänka att Stockholm är bra, blogga.
Nu ska jag registrera mig på USAS ambassad så de släpper in mig.
Jag är förresten väldigt nöjd med mitt hår just nu. Ser ut ungefär såhär + ännu vitare:
Kerstin var vaccinsjuk idag. Hoppas att hon är frisk till helgen, då ska vi hänga. Tänk att allt kretsar kring helgerna trots att man har världens bästa jobb.
Länder är elaka, städer är snälla.
Äntligen har jag vågat kasta mig in i Urban Safari (jag får för mig konstiga saker ibland, att jag förstör genom att öppna, bläddra, använda men också packa ner, låta ligga dammigt och ligga oanvänt - en paradox!)
åhh, litteratur, biografier, tankar, människor, platser, städer...
"Erkänt vackert byggda och historiskt heliga gamla städer, typ Venedig, har aldrig lockat mig ordentligt, mer än kanske en gång. Sedan tar tristessen över, dags att göra en bock i kanten. Som somliga rastlösa hasplar ur sig: "been there, done that." Och den där sunda listan som årligen presenteras, av diverse affärsinstitut och businesstidningar, över vilka städer som har högsta livskvalitet - ren luft, familjegosighet, bäst skolor, rätt miljöpolitik, typ Genéve och Vancouver - får mig att kväva en lätt gäspning, knappast öppna plånboken och dra iväg. På min tio-i-topp är istället brutala och ofta baktalade städer, typ Sao Paolo, Los Angeles och så favoriten förstås, värstingen Berlin."
Mitt bästa just nu är helt klart att läsa om platser, länder och skeenden. Jag lär mig om Nigerias historia i En halv gul sol, om Japan i Haruku Murakami verk och om Brooklyn i Siri Husvedts böcker. Det slår alla guideböcker hundra gånger om (även om de är ofrånkomliga komplement).
Urban Safari ligger någonstans i periferin, går inte riktigt att klassificera. Det är ingen renodlad reselitteratur, heller ingen roman eller faktabok. Bobo Karlssons språk kan sannerligen få en att vilja vallfärda till vilken stad som helst. Även om Berlin redan hade övertygat mig.
Nästa gång blir det New York. Både i boken och realiteten. I kombination ska jag kolla samtliga avsnitt av MTV-serien the City. En uppvärmning av högt och lågt.
Godnatt.
From Africa to Malaga
Är en väldigt bra låt med JJ. Lyssna
Förra veckan började jag träna på World Class. Väldigt seriöst, spännigt och dyrt. World Class kör en särskilt strategi - de skriver nämligen inte ut vad deras kort kostar på hemsidan och för att få veta det MÅSTE man provträna en gång och sen har man typ ett enskilt "prat" i ett enskilt rum med någon slags coach av något slag som frågar vad man jobbar med och sen lägger de fram ett pris, typ "jag kan ge dig det här priset", så att man ska känna sig utvald. Sen prutar dom ner priset en femtiolapp för att man ska känna sig ännu mer utvald innan man har hunnit säga bu eller bä (fast man tänker bu, för det här dyrt) och sen är det klart.
Men det känns värt med dyr träning just nu. Jag har blivit alldeles för förslappad de senaste året (åren?) och jag vet att jag inte går till Friskis & Svettis om jag köper kort där.
Igår testade jag Powerbox. Såhär med facit i hand kanske jag inte skulle gjort det men nu gjorde jag det. Jag var inte alls nervös innan faktiskt för jag tränade jättemycket Boxercise på Hennes i Uppsala en gång i tiden (på den tiden jag var fit, vig och allt det där) men vad jag kanske inte reflekterade över var är att Hennes är ett tjejgym. När jag kom in i träningssalen stod där fem tatuerade latinos, en kines som liknade Karate kid och en asbiffig dock kortväxt sydamerikanska, som från en av Rios favelas.
Och det blev bara värre för jag blev ihopparad ("ni tjejer ska vara med varandra va?") med den brasilianska gängdrottningen men efter en omgång så gick hon bara. Hon stack alltså, utan att säga någonting. Och där stod jag. Sen fick jag boxas med Karate kid.
Jag har darrat hela dagen idag och fortfarande har frossa. Ingen vanlig träningsvärk direkt.
everything changes but you
Titeln har egentligen ingen jättekoppling till det här inlägget men jag har tänkt i flera dagar på att jag vill döpa ett inlägg till just det (mm, sånt livsnödvändigt jag går runt och klurar på om dagarna..). För övrigt är det en gammal Take That-låt.
Men jag har redan konstaterat att saker har förändrats så jag orkar inte hålla på och älta det i fler inlägg. Jag bor fortfarande hos tanten på Birkagatan 1 precis nedanför råmysiga Rörstrandsgatan med alla sina kaféer och krypin. Dessvärre är det ingen som vill hänga med mig i Vasastan - alla vill bara vara på Söder hela tiden. Tanten pratar inte så mycket med mig (hon pratar mest med sin hund) så jag blev lite förvånad när hon idag sa att jag borde skaffa mig andra planer för lördagen den 7 november för då är det Mårtensafton. Jag som trodde att Gåsmiddag var ett nationspåhitt precis som Sexa eller champagnegalopp. Men tydligen ska tanten bjuda in en massa folk och laga sån där svart soppa med blod i och jag får inte vara hemma då. Okej, hon sa det inte rakt ut och jag brukar inte vara hemma på lördagkvällar, men ändå, ni kan ju tänka er hur mycket hemma det här känns som. Men jag tänker att man ska ha provat på allt här i livet, så även inneboendesboende.
Anders var här i lördags. Ja, vi gjorde det och sen låg vi och kliade varandra på ryggen, pratade och jag insåg att han typ är den personen som gör mig gladast i hela världen. Det är besynnerligt för när vi bodde tillsammans kunde jag bara fokusera på hur olika vi är. Att han bara vill äta korv till middag och kolla på Färjan men nu när det är slut är han den jag helst av allt vill ringa när saker känns jobbiga för han är den som förstår mig. Varför går det inte då undrar ni? Varför haka upp sig på korv med bröd eller dåliga realityserier? Jag vet inte.
Mycket handlar det nog om mig. Mina idéer om ett liv på drift. När jag vill flytta till Berlin och Anders inte ens är intresserad av att hälsa på, vad händer då? Det är så sorgligt och jag kan inte skriva om det här utan att börja gråta så skriver jag inget mer nu.
antishopping.
Vad gäller annan shopping har jag inte heller orkat. Pallar inte med att gå i affärer längre och såklart resulterar det i att jag inte alls känner mig lika ärtig (var bara tvungen att använda det ordet en gång) längre. Särskilt inte på kontoret där Bon-tjejerna sveper omkring i sina välskräddade designerkläder. Jag förstår mig inte på människor som äger typ 20 par skor a la 3000 kronor och minst tredubbelt lika många kjolar/blusar/klänningar för i alla fall en tredjedel av det priset. Är så less på modegrejen och att alla i Sthlm ska vara så himla modeintresserade. Bara det är en anledning i sig att byta stad.
På lördag ska jag iaf gå på stan. Men bara typ fyra affärer, sen får det vara nog.
en parantes
höstångest med nya tag.
På tal om DN så kommer det en debattartikel i veckan - så håll utkik. Men jag har beslutat mig för att ta en paus i engagerandet. Jag sitter redan framför datorn typ 12 timmar om dagen, det går inte. Måste ha ett liv utan ständigt dåligt samvete för att jag borde göra mer. I veckan ska jag börja träna, det är bra.
Hejsvejs.
Sydafrika del II - Dorothy, Nina, Antrim Villas, Townships & Godahoppsudden.
Allt i husvagnen Dorothy var som väntat prickigt. Jag fick även post en gång. 
Svenska Nina och en large pizza!
Jag flyttade till svenskägda Antrim Villas vilket också var helt okej. 
Kåkstädernas barn sjöng, spelade och ville vara med på kort. 
Kärlek börjar alltid med bråk...
..men slutar troligtvis inte med barnbidrag i det här fallet. 
"If you ask one of the kids in the townships what they want to do when they grow up they would say they want to be white". Sad - ändå fanns här så många leenden och mycket värme. 
Den mest egendomliga upplevelsen jag någonsin haft - mötet med medicinmannen. Obeskrivligt. 
Från kåkstäderna, fem minuter med bil och vi hamnade på organisk vintagemarknad a la Östra London. 
Vanilla Cosmopolitan = 23 rand och en engelsk brud vid namn Poppy (ja, så heter hon).
Även i Kapstaden kan man gå på reklamfest en lördag kväll.
Seal Island.
Taiwaneserna tog tid på sig vid fotomonumentet vill jag lova. En kamera var. Pust.
Obs, västra udden, så ännu har jag inte varit längst ner i Afrika.
tillvaron.
Fikade med Ingrid på Östermalm idag och pratade om känslan att vara ung. Jag känner mig åter lite yngre och jag gillar det. Allting är ett oskrivet blad, jag vet inte vad som händer imorgon, om två månader eller ett år - och jag älskar det. Allt det där andra kan jag ha sen (om jag någonsin vill ha det?). Nu kan jag göra vad jag vill när jag vill. Det finns fortfarande massor med kärlek men viktigast för mig nu blev att tänka på mina egna behov och vad jag behöver för att komma närmare mig själv och..inte nödvändigtvis bli lycklig, men bara få vara jag. Ännu mer jag.
Sydafrika del I (eller tiden med Sony)
Första dagen och Table Mountain nästa med en oändlig utsikt över Kapstaden och havet. 
Bo Kaap, Kapstadens muslimska område. Färgerna symboliserar, enligt vår pladdriga guide (som för övrigt frågade mig ett tiotal gånger om jag hade "made any friends", tyckte att jag såg ut som en vilsen liten flicka) olika yrken. 
Men självklart hade jag "made friends". Jag hängde med Janet och Vincent från Holland. 
Rätt långt bort är det. 
Sonymiddag med lokal mat & dans. Såklart. Carina, Sonys PR-person från Danmark.
Daniel & Jacob also known as Pablo & Igor. 
Okej, jag tar mycket kort men här låg man i lä. 
Dag två. Eventdags och safari. 
Hundra kameranördar och en fotbollsmatch. 
förändringarnas höst.
På jobbfronten är det ändå bra. Mediebevakningsföretaget har sagt upp en massa folk men jag ska tydligen finnas kvar i någon slags vikariepool vilket förvånar mig. Men men, något måste man ju vara bra på - i mitt fall, kanske mediebevakning, vem vet? Men från och med mitten på oktober kommer jag jobba heltid på RES under en tid och frilansandet fortsätter jag givetvis med - det går ungefär så bra det kan göra i förhållande till den tid jag lägger ner.
Sydafrikaresumé kommer endera dagen. Vad jag kan säga är att det i alla fall var en tid av flyt. Det fanns liksom inga hinder, barriärer eller svårigheter. Jag var aldrig ensam, jag träffade rätt folk, bodde på rätt ställen och hade otroligt roligt. Nästa resa måste planeras snart för det är när jag reser som jag mår som bäst.
Kärleken är annars lite svår just nu.