Jag bojkottar ivrigt melodifestivalen i år. Så jävla tråkigt evenemang så man inte tror att det existerar. Hur kan bottenskrapet inom musik få ta över mediautrymmet så totalt? Tänk er att samma sak skulle hända inom exempelvis idrott eller någon annan sfär. När det finns så mycket bra musik, kompetenta låtskrivare och talang. Det är ju faktiskt helt galet. Jag säger och tycker som Strage; Melodifestivalen är ren ondska.

Igår avslöjade Nöjesguiden vinnarna i Stockholmspriset på Södra teatern (gillar verkligen hur de nominerade presenteras, här, snygga bilder). Jag var inte där men det var säkert en fest med något kreddigare och yngre gäster än på min egen tidnings motsvarighet häromveckan (kolla in vimmelbilderna, och då är det ändå jag som valt ut dem...).

Istället var jag hemma. Helt ensam. Japp. Vädret var så sabla grått och jag var på uruselt humör och kände inte för att prata med en enda människa. Hade jobbat hemma och stressat framför Skype hela dagen (bästa kommunikationsmedlet enligt webbutvecklarAnniki) och skulle egentligen åkt in på någon slags After Work men kände att "nej, jag vill gå och köpa en köttbit, dricka ett glas rödvin i min ensamhet och kolla avsnitt av Mad Men".
Så jag gick till ICA men där var köttdisken totalt helt jävla tom. Inte en sketen lövbiff - inte ens blandfärs fanns det. Jävla affär det där är alltså och jag var verkligen sugen på kött. Jag köpte en fryspizza istället och åt oliver så det blev lite festligt i alla fall.

Sen kom jag på att jag skulle rensa gamla lådor och hittade typ 532 kvitton, visitkort, inträdesbiljetter från Kina och 10 kartor från Thailand, ett brev från min chef på Topshop där han inför julhandeln peppade oss med att kunden alltid måste få "LÖN" (det vill säga leende, ögonkontakt och nick). Jag sparar verkligen på allt och ni ska inte tro att jag slängt något nu heller. Nej, nej - bara strukturerat lite.

Jag hittade också ett gammalt block från ASU, massa krimskrams inköpta på 100yen-store i Japan, ett foto på den thailändska kungafamiljen som fick en hedersplats i badrummet och en utriven DNkrönika med Bengt Olsson med rubriken "jag är inte nyfiken på storstäder längre" som är ganska mitt i prick.



Fråga: vem är den där blonda killen längst till höger egentligen?



Utdrag ur Bengt Olssons krönika: "Men är det inte så. Vart man än reser hamnar man i de Stora Städerna. Och man hamnar på samma förbannade shoppingstråk och går och glor i samma skyltfönster och sedan tar man en spårvagn till den stadsdel som ska vara lite konstnärligare  och genast börjar orden vina genom huvudet, ord som Gallerier och Alternativa och Ansiktslyftning På Senare År och så sitter man där på ett kafé där stolen är trasig och vinglig och menyn står på griffeltavla och tjejen bakom disken röker hemrullat..."

När vi åkte ut till Williamsburg kände jag precis så här. Det är alltid samma ekologiska wrapställen, arty folk, slitna kaféer och skandinaviska märken i affärerna. Ändå är det jag som tapetserat min lägenhet med bilder från alla storstäder jag någonsin varit i, jag som hängt upp en karta över Manhattan i köket och jag som ska flytta till Berlin i sommar...

Berlin-Ami uttrycker ungefär samma tankar i ännu ett välformulerat och skarpt blogginlägg:
"Kreativitetstjofräset är bara en sådan liten del av staden (livet, världen) och ibland vill man bara ruska om folk och säga åt dom att klippa sig och skaffa ett jobb  (jag hälsar då detta från ett rökigt internetcafé befolkat av marxistiska litteraturkiritiker och nyinflyttade brittiska technoproducenter där jag eeeh sitter och jobbar på ett eeeh skrivprojekt så eeeh...)"

Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här. Antar att allting grundar sig i att jag inte känner att jag bli imponerad av något längre. Jag blir inte imponerad och inte särskilt entusiastisk.



Kanske gör det här kortet bredvid badrumsskåpet mig lite mindre blasé?