Kom hem från jobbet för en halvtimme sen. Ja, vi stänger kl 21 numera. Galenskap, det är vad det är. Ikväll ska jag vara hemma, tvätta, packa och dona. Imorgon ska jag jobba fyra OB-timmar som jag dealade till mig av Anders. Mest för att stilla mitt dåliga samvete över att jag är ledig resten av helgen när jag hade kunnat jobba exempelvis söndag 10.45 - 20.30 och tjäna typ 2000 kronor. Efter skatt. Men jag känner mig så värd den här ledigheten. Det bär av till Uppsala och föräldrahemmet. Härligt. Jag ska läsa massvis, bada i jaccuzin, göra julgodis, gå på långpromenader med mamma, hänga med Josse, styra upp juldagsutgång ( katalin, hoppas), göra fina paket och allt det där jag gillar. Det låter som jag ska vara ledig en evighet. I själva verket är det bara 3.5 dag men det blir nog bra ändå.

Igår morse var jag på byrån. När jag väl satt där blev allt mycket svårare än väntat. Jag sa som det var och vi bestämde att jag skulle återkomma i mellandagarna med besked. Så nu är jag tvungen att gå omkring med beslutsångest hela julen. Fan också.

Båda alternativen är bra och det stör mig. Ett av dem borde vara ett dåligt alternativ men så är det inte. Dock funderar jag mycket kring om jag verkligen är redo för det struktuerade och rutinmässiga. Jag gillar ju mitt lite oorganiserade liv. Å andra sidan oroar jag mig över framtiden såklart och vad som kommer hända när jag kommer hem om jag åker. Jag är inte 19 längre. Jag kommer inte kunna leva på mamma och pappa.

Men det lutar mycket åt att resan blir av ändå...det är nog det jag vill. Jag brukar inte välja tryggheten och kommer nog inte göra det denna gången heller.

Man kan säga att jag och A i år firar vår första jul tillsammans. Iaf på riktigt. Från början till slut. Därför har vi inte direkt sparat på krutet...



Vi har varit på julmarknad



Varje morgon efter julkalendern ( ja, givetvis somnar vi om till typ elva sen....) turas vi om att ge varandra paket. A har länge önskat sig en duschmössa så att han kan skyla håret. Det står "din mamma jobbar inte här" på trasan. Kanske mer passande till mig egentligen....



Idag bakade vi saffransbullar och lyssnade på "All I want for xmas" med Mariah Carey på repeat.

  

Vi tävlade om vem som gjorde finast bullar. Fast jag brydde mig inte så mkt. Ja, jag har gjort den längst ner till höger....

Phu, det där med julförberedelser är ansträngande grejor. Vi får nog sakta ner lite så att vi inte bränner ut oss till jul. Eller ännu värre, tröttnat långt innan den ens är här.

Söndag och måndag har tillbringats i Örebro. Jag tycker ändå om att vara här. Vi sover i vår gamla lägenhet och det känns lite som vi bor där igen. Vi äter lasange hos Thomas, fikar med Annki på Hälls och umgås med syskonen och flickvännerna. Jag tycker om det. Idag tog jag även en nostalgirunda till universitetet. Drack kaffe hos Johanna och pratade om andlighet, fikade med Christine i bibblan och pratade om monotona jobb och om att Emmy snart kommer hem igen.

När jag vandrade omkring i långhuset och kollade på anslagstavlorna kände jag dock att jag är klar med Örebro universitet. Det har jag ju egentligen varit och vetat länge. Jag var det till och med innan jag åkte till USA på ett sätt. Men det är en skön känsla att känna att "tusan vad mycket bra minnen jag har härifrån men jag vill verkligen inte åter". Aldrig. Student skulle jag mycket väl kunna tänka mig vara igen. Men aldrig på ÖU.

Om jag inte haft banden till Örebro via Anders skulle jag förmodligen ALDRIG komma hit igen. Och ibland känns det lite överflödigt. Det skulle vara så mycket enklare om Anders familj också bodde i Uppsala. Men samtidigt är det rätt fint att ha sin lilla hatkärlek till Örebro. Bevara den som i en liten ask och öppna den då och då. Det är ju ändå en av de städerna som är mina och som har mycket av mitt förflutna. Jag gillar att ha känslor anknytna till platser. Och Örebro är en av de platserna. Så är det.

Jag reflekterar mycket över min relation till Uppsala också. Just nu önskar jag att den vore lite bättre. Och det är  för att jag vill känna att jag är någonstans ifrån. Jag kan känna att de vänner jag har som pluggar i Uppsala men som inte är därifrån liksom stjäl lite av min stad. Skittöntigt, jag vet. Men det beror nog på att min relation till den inte är så jäkla bra för tillfället. Jag behöver nog lite mer Uppsalatid. Samtidigt vill jag inte glida iväg varje helg utan stanna och få kontinutet i Stockholm också. Det känns ändå som att det är Stockholm som kommer vara min bas framöver.

Varje dag, ända sen augusti, har kids i åldern mellan åtta till femton år frågat efter SVEA-mössor. Ofta är det föräldrar som frågat, ibland kidsen själva med ett par kompisar i släptåg (dessa redan påklädda mössor). Efter ett tag kunde jag spota en SVEA-fråga på 50 meters avstånd. "Vart är SVEA - mössorna?!" Ibland hade jag bara lust att svara "de finns på SVEA" och fly min kos. Men vad skulle man göra? En vecka sålde SVEA-butiken 800 mössor under bara några dagar. Absurt. En sak jag också reflekterat över är den utveckling som skett. Från  tjejer i 14-årsåldern med splitternya fjällrävenjackor och mammor med american express till förortskidsen till lantisungarna som är på drottninggatan över dagen. Trickle down kallas det.

Igår märkte jag att trenden även spritt sig till Örebro. Jag hade bara lust att gå fram till närmsta unge i mössa och säga till denne att det är inte tufft att ha exakt samma sak som alla andra. Men sen kom jag att tänka på att jag och många i min ålder gör samma sak. 2007 var det knuten. 2008 blir det väl det smala hårbandet. Det är ingen skillnad.

På modevetenskapen pratade vi om kollektiv individualism. Om hur föräldrar idag döper sina barn till så "konstiga" och "annorlunda" namn som vanligt för att särskilja sig men samtidigt för att de vill tillhöra den grupp som inte har barn med "vanliga svenssonnamn". Det är så vi människor fungerar. Och i riktigt ung ålder är grupperna ganska okomplexa. Gruppen med SVEA-mössa och gruppen utan. Typ.