ärligt talat hade jag helt och hållet tappat hoppet. jag har alltid haft drömmen om den stora kärleken och att det ska vara som på film. misslyckade relationer och frånvaro av känslor gjorde mig dock alltmer skeptisk.
jag trodde knappt på kärlek ett tag. jag förstod inte vad som var grejen. var det här allt? kunde jag tänka.
jag var inte bara skeptisk emot kärlek där jag själv var inblandad utan även emot andra. jag trodde inte på att folk verkligen var kära, för det fanns ingen kärlek. jag tänkte att folk bara var tillsammans för att de inte hade något bättre för sig ungefär. men det hade ju jag. så jag var inte tillsammans. jag lovade mig själv att inte utbyta min frihet vidare det inte kom något som verkligen var värt att göra det för. det fanns inga gråskalor. det var allt eller inget.  som på film eller ensam resten av livet. 


sen helt plötsligt var det precis som på film. det var precis så som jag fantiserat om det.
kärlek vid första ögonkastet, enorm attraktion, ett otroligt begär att hela tiden vara med personen, att  längta efter att höra personens röst, att älska allt den gör och säger vad det än gäller, att verkligen tycka om någon precis som den är, att inte få nog. kärlek.
om jag någonsin trott att jag varit det minsta kär förut fick jag tänka om. det här liknande inte något jag någonsin varit med om.

tre veckor har gått och det känns som att jag och anders har känt varandra hela livet. jag lever fortfarande i chock. hur fan kunde detta hända? jag har fortfarande inte riktigt förstått. men jag börjar förstå vad allt går ut på. att inget annat egentligen spelar någon roll.