jag hade aldrig trott på ödet förut...
förrän för fem veckor sen. det kan inte vara slumpen som gör att man träffar en person som man passar såhär bra ihop med. en person som verkligen har precis allt man någonsin har önskat sig.

det är som den där låten med lisa ekdahl.

vi kunde lika gärna, aldrig någonsin mötts. eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

vem fan vet? vem vet vad som hade hänt om...

 kön på klaras hade varit för lång och vi hade gått till björnstugan istället

eller om jag hade bestämt mig för att dansa på nedre dansgolvet hela kvällen.

eller om någon hade druckit ett par shots för mycket och däckat på sängen i sitt gröna rum.

jag undrar hur många chanser man får.
jag försakade en chans när jag bara gick förbi sådär på babar.
vi kanske har haft många chanser förut, bara att vi inte vetat om dem. fast om vi hade mötts för 1 år sedan på frimis hade det kanske inte alls varit samma sak. vi var säkert inte redo då. någon av oss.

för övrigt tror jag att jag är rätt bra på att kämpa emot mitt öde. eller att jag  var det. innan jag började tro på det. givetvis vill jag fortfarande tro att jag kan påverka mitt eget liv. tror man inte det blir man ju helt handfallen och kan inte göra något överhuvudtaget.

jag har kämpat emot ödet när jag fortsatt att dejta killar som jag innerst inne vetat varit fel för mig.
eller som den här terminen när jag vägrade inse att jag inte skulle ta danslektioner. tre kurser var tvungna att ställa in för att jag skulle fatta att det inte var meningen att jag skulle dansa. det hade varit droppen.
jag hade varit utbränd idag om jag dansat tre gånger i veckan också. mer om detta i nästa inlägg..