I tisdags var det hemvändarfest igen, precis som varje juldag.
Hanna Hellquist skriver i DN Söndag

"Stockholmsskribenter sneglar avundsjukt på den lantliga gemenskapen som uppstår på hemvändardagen, dagen då alla som återvänt till hemorten över jul går ut och blir fulla tillsammans. Antianonymitet. Gemenskap. Vad mysigt det måste vara på hemvändardageb, tror de som inte har upplevt den. Men de som har tillbringat den där enda kvällen på Blue Moon Bar i Karlstad, på Schlagerbaren i Karlskrona, eller Stadshotellet i varfansomhelst, vet bättre. Det är ett ständigt duckande för gamla fiender och desperat smuttande på utspädd öl. Och en brinnande längtan tillbaka till anonymiteten och den gemenskap som faktiskt är självvald. För hemvändarna hägrar en helt annan högtid, återvändardagen. Det vill säga dagen då vi äntligen får återvända till stan"

"Lantlig gemenskap? Pyttsan" tänkte jag efter jag läst det. "Så känns det inte för mig, dessutom är det inte direkt ett stadshotell i någon liten håla jag går ut på".

Juldagen ( och annandagen för om åren) har alltid varit som att återuppliva gamla studentskivor. Som att vara tillbaks till en av de roligaste perioderna i mitt liv. Alla som räknades var där och det hände alltid jäkligt mycket grejor. I år var egentligen inget undantag förutom att jag kanske kunde känna ett uns av den längtan tillbaks till anonymiteten som Hanna skriver om. V-dala sväljer mycket folk och jag inte skryta med att jag kände eller ens kände igen alla. Men inte tusan var man anonym. Det var back to trean i gymnasiet, någon studentskiva för någon klass på skrapan eller katedral. Förutom att det gått 6 år och att man faktiskt inte känner varandra längre. Man vet knappt vem man ska hälsa på. Och så ska man berätta samma story om vad man gör om och om igen. Och man faller in i precis samma roller.

Neej, en hemvändarträff om året räcker gott och väl. Men jag kan tänka mig att jag hade avskytt och bojkottat kvällen om jag mot förmodan hade varit uppväxt på ett ställe som bara hade ett "Stadt". Jag hade inte varit "poppis" och "tuff" på ett litet ställe. Snarare tönt. Jag är ingen småstadstjej. Och jag älskar anonymitet. Därför är Uppsala rätt lagom. Tillräckligt litet för att det ska fungera med hemvändarfest ( i Stockholm är det ju tex inte tradition att gå ut) men ändå så pass stort att man klarar behålla sin integritet.




Men kul var det ändå. Jag träffade Sara, full & glad. Tyckte jag såg den där Vladimir i krokarna också...



Annika och gänget. Pojken i rutig skjorta var någon slags flickfavorit om jag inte minns fel.