Veckan har innefattat mycket reflektioner. Jag är verkligen en periodare när det kommer till hur jag mår psykiskt. Ibland glider jag bara omkring, inget spelar någon roll, jag bara är. Sen helt plötsligt, med eller utan utlösande faktor, går jag in i någon slags vägg. Jag har några jobbiga dagar innan jag är tillbaks, oftast visare & starkare. Dessa perioder inträffade mycket oftare när jag var yngre, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag skulle inte vilja vara utan dem, det är ju då jag utvecklas.

Jag lider av ständig prestationsångest. Det har jag alltid gjort, på olika sätt, mer eller mindre. Kraven har blivit en del av mig. Jag försöker inte ändra på det längre, för det är liksom jag, och så länge det inte går till överstyr är det ok. Ibland blir jag dock så jävla less på mig själv och mina prioriteringar. Jag är så förbannat uppe i mig själv och mitt självförverkligande att jag försummar alla runtomkring mig. Mina vänner, min familj, Anders - och mig själv. Jag springer omkring, försöker göra allt samtidigt, lever inte för stunden, kan inte vara spontan för fem öre, bockar av den ena saken efter den andra på min lista. Varför? Jo i jakten på någon slags lycka såklart. En jäkligt kortsiktig lycka som jag är beroende av. För inte fan blir jag nöjd. Nej, jag vill ju bara ha mer. Mer&mer. Fler saker, fler kläder, fler upplevelser att skryta med.

Idag kom Josse in på jobbet och för första gången på väldigt länge kände jag mig glad i hjärtat. På riktigt. Det var ljuvligt att känna den känslan. En genuin känsla. Vänner, kärlek & de små sakerna. Det är det som gör mig lycklig. Jag vet ju det. Men jag liksom glömmer bort det. Gång på gång.

Ibland känns det som att jag inte känner mig själv längre och det skrämmer mig. Image är allt. Och jag är sjukt ambivalent. Å ena sidan spyr jag galla över alla sabla modebloggar och klädtips. Skulle bara vilja åka långtlångt bort från all materialism och Elin Klings moderåd. Å andra sidan är jag så sjukt inne i alltihopa. Kläder har blivit allt. Tillvaron kretsar runt vad jag ska ha på mig, nästa köp och hur jag ska lyckas komma in i "branschen" och de "rätta kretsarna".

Och vad hände med det där som kallas fritid?!? Jag går hemifrån kl 8 på morgonen och kommer hem kl 8 på kvällen. Jag vägrar fan gå med på att det ska vara på det sättet. Jag vill inte tappa allt vad intressen heter på grund av ett jäkla jobb. Visst, min tider må vara en gnutta extrema men ändå. Jag har inte tränat på jag vet inte hur länge.
Och det blir inte bättre för att visa hurtbullar verkar hinna med allt jämt och alltid. Och detta ständiga jämförande. Jag blir så trött.

Sluta kämpa, börja leva, eller hur var det nu?