Klubbar, staden och barnen
Igar kvall var vi ute och klubbade. Jag tror inte Phnom Penh har sa manga klubbar. Vi var pa en av dem och traffade bergis 75% av alla vasterlanningar i staden. Jag antar att det inte ar sa manga ur befolkningen som har rad att ga ut. Det var kul iaf. Det var backpackerstamning, Australiensare i flip-flops och sant.
Idag har vi kollat Killing Fields 15 km utanfor staden. Vagen dit var givetvis en upplevelse i sig. En miljard mopeder, barn i skoluniform som cyklar mitt ute i vagen, vagnarna fullastade med rissackar till bristningsgransen, munken bakpa moppen, den splitternya bilen - de fattiga och de rika. Diplomaternas avskarmade lyxhus intill de sunkigaste, smutsigaste kakstaderna. Inget forvanar en langre.
Pa eftermiddagen besokte vi ett barnhem for foraldralosa barn. Det var det absolut basta jag gjort pa resan. Jordens sotaste och gladaste barn. Jag kan inte beskriva kanslan och det kanske later klyshigt men det var sa himla fint att vara dar. Vi ska ga dit imorgon igen, och ta med oss frukt, hygienprylar och andra saker de kan tankas behova. Som tack dansade de for oss. De var overallt och kramade och satt i kna pa oss. Och de var sa duktiga pa engelska.
Barnen beror mig sa sabla mycket. Idag intill Killing Fields stod det barn utanfor gallren. De strackte fram sina sma hander och fragade om jag hade pengar. Istallet gav jag dem fargpennor och en av flickorna, den aldsta, fick ett harspanne.
Idag har vi kollat Killing Fields 15 km utanfor staden. Vagen dit var givetvis en upplevelse i sig. En miljard mopeder, barn i skoluniform som cyklar mitt ute i vagen, vagnarna fullastade med rissackar till bristningsgransen, munken bakpa moppen, den splitternya bilen - de fattiga och de rika. Diplomaternas avskarmade lyxhus intill de sunkigaste, smutsigaste kakstaderna. Inget forvanar en langre.
Pa eftermiddagen besokte vi ett barnhem for foraldralosa barn. Det var det absolut basta jag gjort pa resan. Jordens sotaste och gladaste barn. Jag kan inte beskriva kanslan och det kanske later klyshigt men det var sa himla fint att vara dar. Vi ska ga dit imorgon igen, och ta med oss frukt, hygienprylar och andra saker de kan tankas behova. Som tack dansade de for oss. De var overallt och kramade och satt i kna pa oss. Och de var sa duktiga pa engelska.
Barnen beror mig sa sabla mycket. Idag intill Killing Fields stod det barn utanfor gallren. De strackte fram sina sma hander och fragade om jag hade pengar. Istallet gav jag dem fargpennor och en av flickorna, den aldsta, fick ett harspanne.
Sorg, gladje, fattigdom och tvivelaktiga forhallningssatt i Kampuecha
Igar lamnade vi tempelstaden for att utforska huvudstaden. Jag hade vantat mig annu en helvetesresa men istallet bjods det pa AC, asfalterad vag, grattis vatten och brod och tv med kambodjansk kareoke. Jag madde bra, tittade ut pa den kambonjanska landsbyggden, lyssnade pa Adam Tensta, tankte pa Anders och sneglade pa de karlekshistorier som utspelade sig pa skarmen (alltid samma grej, fattig men vacker bondflicka foralskar sig i ouppnaelig pojke). Hela tillvaron kandes smatt surrealistisk. Frihetskanslor.
Jag laste aven min bok, "den sista resan till Phnom Penh". och insag vad mycket jag inte visste om landet jag befann mig i. Vilka oden Kambodjanerna utstatt. Kandes markligt att sitta pa en buss dar det hela utspelats pa vagen till staden som sa gott som odelagts 30 ar tidigare. Boken ar for ovrigt valdigt allmanbildande och ger en nyanserad bild av kommunismen och dess forkampar, jag kan rekommendera den starkt.
Bredvid mig pa bussen satt en gnallig tant fran Nya Zeeland. Hon tyckte att Kambodja var ett forskrackligt land dar manniskor "bara ar ute efter dina pengar". Ja, men vad ska de gora? Vi stannade pa vagen och barnen kryllade runtom oss med sina fruktpasar och vadjanden "money for school, money for school". Fan. I detta ogonblick kande jag verkligen en stor sorg och ilska over all orattvisa. Och handfallenhet. For vad tusan kan man egentligen gora? Dar kommer man som den rike vasterlanningen for att titta pa deras land och forskrackas over deras ode. Jag vet inte alls hur jag ska forhalla mig.
Idag besokte vi fangelsemuseet i Phnom Penh och jag vet inte alls hur jag ska forhalla mig till alla tjocka amerikanska turister som gar omkring och fotar. Men jag ar ju likadan. Man betalar intradessumman och sen gar man omkring dar och tittar pa tortyrinstrument och bilder pa sargade manniskor pa vag in i doden. Imorgon ska vi besoka Killing Fields. Massgravsfaltet som ar uppkopt av ett japansk bolag som forstatt att det har kan man tjana pengar pa. Och visst gor dom det for man kan ju inte lata bli. Man vill ju se. Samtidigt ar det ju en upplysning. Och kunskap ar ju aldrig nagot negativt.
Backpackersomradet i Phnom Penh ar ganska litet men bestar av sma hostel langs med vattnet. Har bor vi och ater billigt. Omradet ar halvskumt. Pa kvallarna saljs det hasch till hoger och vanster och barnen springer omkring och saljer bocker. Staden kanns for ovrigt ganska liten. Inte alls som en huvudstad.
Men jag gillar att vara har. Det beror mig och det gillar jag.
Jag laste aven min bok, "den sista resan till Phnom Penh". och insag vad mycket jag inte visste om landet jag befann mig i. Vilka oden Kambodjanerna utstatt. Kandes markligt att sitta pa en buss dar det hela utspelats pa vagen till staden som sa gott som odelagts 30 ar tidigare. Boken ar for ovrigt valdigt allmanbildande och ger en nyanserad bild av kommunismen och dess forkampar, jag kan rekommendera den starkt.
Bredvid mig pa bussen satt en gnallig tant fran Nya Zeeland. Hon tyckte att Kambodja var ett forskrackligt land dar manniskor "bara ar ute efter dina pengar". Ja, men vad ska de gora? Vi stannade pa vagen och barnen kryllade runtom oss med sina fruktpasar och vadjanden "money for school, money for school". Fan. I detta ogonblick kande jag verkligen en stor sorg och ilska over all orattvisa. Och handfallenhet. For vad tusan kan man egentligen gora? Dar kommer man som den rike vasterlanningen for att titta pa deras land och forskrackas over deras ode. Jag vet inte alls hur jag ska forhalla mig.
Idag besokte vi fangelsemuseet i Phnom Penh och jag vet inte alls hur jag ska forhalla mig till alla tjocka amerikanska turister som gar omkring och fotar. Men jag ar ju likadan. Man betalar intradessumman och sen gar man omkring dar och tittar pa tortyrinstrument och bilder pa sargade manniskor pa vag in i doden. Imorgon ska vi besoka Killing Fields. Massgravsfaltet som ar uppkopt av ett japansk bolag som forstatt att det har kan man tjana pengar pa. Och visst gor dom det for man kan ju inte lata bli. Man vill ju se. Samtidigt ar det ju en upplysning. Och kunskap ar ju aldrig nagot negativt.
Backpackersomradet i Phnom Penh ar ganska litet men bestar av sma hostel langs med vattnet. Har bor vi och ater billigt. Omradet ar halvskumt. Pa kvallarna saljs det hasch till hoger och vanster och barnen springer omkring och saljer bocker. Staden kanns for ovrigt ganska liten. Inte alls som en huvudstad.
Men jag gillar att vara har. Det beror mig och det gillar jag.
The Kingdom of Cambodja
Jag andrade min plan och beslutade att folja med tjejerna fran hostellet till Kambodja istallet. Det konstiga var att nar vi skulle ta bussen hade en felbokning skett och i slutandan var det bara jag som kom med. Vadsomhelst kan verkligen handa har. Resan till Kambodja tog precis hela dagen och var val ungefar det varsta jag varit med om i resvag. Timmarna fran Bangkok till gransen, all vantan pa visum och vaxling fran olika valutor hit och dit var inget som helst i jamforelse med vad som komma skulle. Vagen till Seim Reap fran gransen var en gropig grusvag. Bussen var en buss fran 60-talet givetvis utan aircondition ( ja, liknar din historia Josse minus toaletten i luckan, har fanns ingen toa alls). Dammet yrde, det var kolmorkt , bussen guppade, vi akte i ungefar 30 km i timmen. 6 timmar tog det.
Kambodja. Ett av varldens fattigaste lander. Sa patagligt pa landsbyggden. Overallt utefter vagen saljer manniskor saker i skjul. Barn springer omkring. Vi akte forbi en olycka, en dod man lag pa vagen med huvudet krossat, runt honom stod en folksamling. Nar vi stannade for att ata flockades barnen, tittade pa oss med sina stora bruna ogon och ville salja armband och vykort. Vad gor man?!
Vi kom fram till hotellet vid halv elva pa kvallen. Jag delar rum med tva tjejer fran Lidkoping, Josefine och Johanna.
Idag har vi akt runt och kollat pa tempel hela dagen. The temples of Ankor byggda kring 1000-talet. Fint men kanske inte sa storslaget som det sags?! Det roligaste var snarare att aka omkring i tuk-tuk, kolla pa omgivningarna och ata ananas. Ljuvligt vader,ljuvlig vind, snalla manniskor. Det ar annorlunda har och kontrasterna ar skrammande pa manga satt och vis. Men an sa lange gillar jag verkligen Kambodja. Ikvall blir det kanske lite fest med folk fran hotellet. Imorgon drar vi vidare till Phon Phen. Vi har blivit lovade battre vagar och givetvis ett bra boende nar vi kommer fram. De gillar att slussa omkring och fixa allt at en, kambodjanerna. Det kan ju vara skont men samtidigt risk for att lurendrejeri och overpriser.
Kambodja. Ett av varldens fattigaste lander. Sa patagligt pa landsbyggden. Overallt utefter vagen saljer manniskor saker i skjul. Barn springer omkring. Vi akte forbi en olycka, en dod man lag pa vagen med huvudet krossat, runt honom stod en folksamling. Nar vi stannade for att ata flockades barnen, tittade pa oss med sina stora bruna ogon och ville salja armband och vykort. Vad gor man?!
Vi kom fram till hotellet vid halv elva pa kvallen. Jag delar rum med tva tjejer fran Lidkoping, Josefine och Johanna.
Idag har vi akt runt och kollat pa tempel hela dagen. The temples of Ankor byggda kring 1000-talet. Fint men kanske inte sa storslaget som det sags?! Det roligaste var snarare att aka omkring i tuk-tuk, kolla pa omgivningarna och ata ananas. Ljuvligt vader,ljuvlig vind, snalla manniskor. Det ar annorlunda har och kontrasterna ar skrammande pa manga satt och vis. Men an sa lange gillar jag verkligen Kambodja. Ikvall blir det kanske lite fest med folk fran hotellet. Imorgon drar vi vidare till Phon Phen. Vi har blivit lovade battre vagar och givetvis ett bra boende nar vi kommer fram. De gillar att slussa omkring och fixa allt at en, kambodjanerna. Det kan ju vara skont men samtidigt risk for att lurendrejeri och overpriser.
hit that koh San Road
Idag landade jag i Bangkok. Flygplatsen var snygg och bra och allt gick smartfritt anda tills jag klev ut genom dorrarna och glomde allt jag last och hort. Jag blev uppraggad av en taxi-kvinna och vips hade jag betalat 150 kr for mycket for att ta mig in till Koh San Road. Jag satt och svor for mig sjalv inne i taxin och lovade att aldrig lata mig luras igen.
Pa Koh San Road, gatan med mest tingeltang och krimskrams i hela varlden, letade jag hostel. Alla stallen med pool var redan uppbokade men jag lyckades till slut hitta ett dubbelrum med aircondition for en hyffsad slant.
Koh San Road...alla backpackers hogborg, vilken plats, vilket gytter. Vet inte riktigt vad jag ska tycka och kanna. Ambivalens.
Efter att ha sovit en stund gick jag iaf ut och at med tva svenska tjejer fran hostellet. Och ja, det ar sa billigt som alla sager. Jag at lunch for 2 kr och middag for 20 (dyrt). Nu har de visat mig det billigaste Internet-stallet i omnejden. Det ligger pa gatan med alla broloppsbutiker.
Imorgon aker tjejerna vidare till Cambodja. Jag stannar ett par dagar och utforskar stan och kanske fixar mig ett rum pa ett pool-hostel. Varmen ar annars inte sa uppenbar. Jag ar val hardad efter okenperioden.
Pa Koh San Road, gatan med mest tingeltang och krimskrams i hela varlden, letade jag hostel. Alla stallen med pool var redan uppbokade men jag lyckades till slut hitta ett dubbelrum med aircondition for en hyffsad slant.
Koh San Road...alla backpackers hogborg, vilken plats, vilket gytter. Vet inte riktigt vad jag ska tycka och kanna. Ambivalens.
Efter att ha sovit en stund gick jag iaf ut och at med tva svenska tjejer fran hostellet. Och ja, det ar sa billigt som alla sager. Jag at lunch for 2 kr och middag for 20 (dyrt). Nu har de visat mig det billigaste Internet-stallet i omnejden. Det ligger pa gatan med alla broloppsbutiker.
Imorgon aker tjejerna vidare till Cambodja. Jag stannar ett par dagar och utforskar stan och kanske fixar mig ett rum pa ett pool-hostel. Varmen ar annars inte sa uppenbar. Jag ar val hardad efter okenperioden.
effektivitet lika med noll
En sak jag är jäkligt bra på är att försöka göra tusen saker samtidigt och stressa upp mig själv.
Dagen idag har sett ut så här:
Jag försöker klura ut vad jag egentligen ska ha med mig...alla tillhörigheter är i ett enda kaos...
samtidigt som jag försöker göra album av en miljon bilder tagna de 4 senaste åren...
...såklart läser jag på till resan också, i alla sjutton olika böcker...
Dagen idag har sett ut så här:
Jag försöker klura ut vad jag egentligen ska ha med mig...alla tillhörigheter är i ett enda kaos...
samtidigt som jag försöker göra album av en miljon bilder tagna de 4 senaste åren...
...såklart läser jag på till resan också, i alla sjutton olika böcker...
musik och människor
Jag har återupptagit en gammal hobby - ladda ner musik. Åh det är en sån härlig känsla. Jag blir lika glad varje gång en låt blivit nedladdad och klar. Det måste vara kvarlevande känslor från tiden då det ibland kunde ta dagar att få ner något. Jag minns det så väl. Och jag laddade enbart ner de låtar jag visste att jag älskade. Det fanns liksom inte tid och utrymme för något mer. Senare när DC++ kom utvecklades det rejält och blev ett heltidsintresse. Och nu är jag alltså tillbaks i träsket. Men jag har ett dilemma; hur ska jag lyckas upprätthålla min nyvunna musiknördstatus på resan?! Jag vågar nog inte ens ta med mig min Ipod. Kanske måste gå till Clas Ohlsson och fynda någon slags budgetMp3-spelare. Musik. Jaaa. Mitt nya.
En annan hobby är människor. Det absolut bästa jag vet är att läsa om människor som lyckats, eller iallafall gjort något eget. Jag kan bli helt hög av att läsa om personer, visionärer, som gjort det "omöjliga", eller levt ett speciellt och häftigt liv. I senaste numret av Bon finns en intervju med Johan Lindeberg. En såå fascinerande person som vägrade gå någon annan väg än sin egen och förlorade miljoner på detta. Korkat anser vissa. Häftigt tycker jag. När J. Lindeberg gick som bäst och sålde pastelliga luvtröjor med loggor på på löpande band valde Johan att ta in independentpersoner, typ Juliette Lewis, i sina reklamkampanjer för att han inte gillade bratstämpeln. Han fortsatte med att satsa mängder med pengar på smala visningar. Samma år hade företaget 23 miljoner i förlust. Johan varnades med vägrade göra något han inte kunde stå för. Visst, nu kanske det hör till saken att det fanns en rejäl budget när företaget startades från Johans år som marknadschef för Diesel och från diverse sponsorer. Har man inga pengar att satsa går det inte att göra sådana här saker. Men ändock!
Jag tror verkligen på att leva sitt eget liv no matter what. Att göra det som känns rätt i magen. En klysha, javisst. Men det finns så många "om" och "men" och "borde" som sätter stopp.
Jag brukar tänka att jag vill leva ett innehållsrikt liv. Och vad innebär då detta? Jo, givetvis kan det innehålla flera saker. Men jag tänker mig främst att jag inte vill stanna, att jag vill testa, att jag vill se och göra. Hela tiden. Det kanske inte alltid kommer vara ett lyckligt och harmoniskt liv. Men jag vill känna att jag lever och har levt.
En annan hobby är människor. Det absolut bästa jag vet är att läsa om människor som lyckats, eller iallafall gjort något eget. Jag kan bli helt hög av att läsa om personer, visionärer, som gjort det "omöjliga", eller levt ett speciellt och häftigt liv. I senaste numret av Bon finns en intervju med Johan Lindeberg. En såå fascinerande person som vägrade gå någon annan väg än sin egen och förlorade miljoner på detta. Korkat anser vissa. Häftigt tycker jag. När J. Lindeberg gick som bäst och sålde pastelliga luvtröjor med loggor på på löpande band valde Johan att ta in independentpersoner, typ Juliette Lewis, i sina reklamkampanjer för att han inte gillade bratstämpeln. Han fortsatte med att satsa mängder med pengar på smala visningar. Samma år hade företaget 23 miljoner i förlust. Johan varnades med vägrade göra något han inte kunde stå för. Visst, nu kanske det hör till saken att det fanns en rejäl budget när företaget startades från Johans år som marknadschef för Diesel och från diverse sponsorer. Har man inga pengar att satsa går det inte att göra sådana här saker. Men ändock!
Jag tror verkligen på att leva sitt eget liv no matter what. Att göra det som känns rätt i magen. En klysha, javisst. Men det finns så många "om" och "men" och "borde" som sätter stopp.
Jag brukar tänka att jag vill leva ett innehållsrikt liv. Och vad innebär då detta? Jo, givetvis kan det innehålla flera saker. Men jag tänker mig främst att jag inte vill stanna, att jag vill testa, att jag vill se och göra. Hela tiden. Det kanske inte alltid kommer vara ett lyckligt och harmoniskt liv. Men jag vill känna att jag lever och har levt.
det där med 90-talsåterblickarna
Förra helgen var vi på 90-talsklubb. Alltså, musiken bestod enbart av musik från 90-talet. Temat är inte helt ovanligt nuförtiden, tvärtom, 90-talshypen har ju hållt på ett bra tag. Dock kan jag inte förstå den. Visst, det kan vara kul att dansa till Spice girls, Pulp och Leila K. Men för mig är det inte nostalgi. Det är för nyligen. Det är bara några år sedan. 90-talet kom tillbaks för fort. Vad hände och varför? Varför har vi så bråttom? Kan det vara så att det händer så otroligt mycket i vår populärkultur nuförtiden att detta var nästa naturliga steg. Växlingarna sker allt snabbare och vi kommer nostalgera 2000-talet innan det ens är slut. För så måste det väl bli?!
Kan det vara så att det är folket runt 20 (jag tänker mig åldern 18-21) som styr och att de upplever 90-talet längre bort än jag upplever det. Kidsen gick liksom inte ens i högstadiet på 90-talet. Sen tänker jag på hur 70-talet återkallades i mitten av 90-talet. Då hade det gått 15 -25 år. Nu har det gått 10-15 år beroende på hur man ser det. Ändå en viss skillnad. Eller har jag bara blivit gammal?
Nej, jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det är för tidigt att återkalla 90-talet. Sen att just detta årtionde ansågs vara en enda stor retroperiod i sig gör det hela ännu mer komplext. Men det är en annan diskussion.
Kan det vara så att det är folket runt 20 (jag tänker mig åldern 18-21) som styr och att de upplever 90-talet längre bort än jag upplever det. Kidsen gick liksom inte ens i högstadiet på 90-talet. Sen tänker jag på hur 70-talet återkallades i mitten av 90-talet. Då hade det gått 15 -25 år. Nu har det gått 10-15 år beroende på hur man ser det. Ändå en viss skillnad. Eller har jag bara blivit gammal?
Nej, jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det är för tidigt att återkalla 90-talet. Sen att just detta årtionde ansågs vara en enda stor retroperiod i sig gör det hela ännu mer komplext. Men det är en annan diskussion.
helgen innan
Det är helgen innan och jag är i Stockholm hos Anders. Igår gick vi ut och firade av med jobbet. Typ alla var med och det var verkligen en bra kväll. Det spelade liksom ingen roll att vi hamnade på Kellys. Idag har jag ränt omkring och sagt hejdå, lätt uppstressande och jag kände mig smått trasig när jag kom hem på kvällskvisten. Jag och A varvade ner med indiskt och p3 Guld. Så himla skönt!
I Örebro hittade jag dom här stövlarna i en svart sop-säck
Så himla märkligt att jag på allvar haft på mig dom.
I Örebro hittade jag dom här stövlarna i en svart sop-säck
Så himla märkligt att jag på allvar haft på mig dom.
fylleångest deluxe varje dag av ditt liv
Hemkommen från Josse där vi druckit chai och kollat på gamla bilder från tiden vi hängde som ler och långhalm. Vi snodde skyltar och tvingade stackars Edvard att köpa ut folköl till oss. Små och ganska töntiga var vi.
Vi lyssnade även på Brittan och jag ifrågasatte hur man orkar spela in en skiva när man är ett vrak. Visserligen är hon omgiven av en massa proffs-folk som gör allt åt henne men det fascinerar mig fan ändå! Att prestera i ett fullkomligt kaos. Jag tänker på mig själv, främst i yngre dagar, när jag vaknade upp med fylleångest och känslan att vara i ett kaos. Det är så jag tänker mig att Britney känner sig. Fast typ gånger hundra och varje dag av sitt liv. Med barn, med paparazzi hak i häl vart hon än går. Nej, jag förstår inte alls.
Sen tänker jag på Peter Doherty, som trots sitt heroinmissbruk lyckats skapa ett sådant fulländat album som senaste Babyshambles. Eller är det just på grund av detta?! En hårfin gräns mellan galenskap och genialitet. Fascinerande och skrämmande.
Vi lyssnade även på Brittan och jag ifrågasatte hur man orkar spela in en skiva när man är ett vrak. Visserligen är hon omgiven av en massa proffs-folk som gör allt åt henne men det fascinerar mig fan ändå! Att prestera i ett fullkomligt kaos. Jag tänker på mig själv, främst i yngre dagar, när jag vaknade upp med fylleångest och känslan att vara i ett kaos. Det är så jag tänker mig att Britney känner sig. Fast typ gånger hundra och varje dag av sitt liv. Med barn, med paparazzi hak i häl vart hon än går. Nej, jag förstår inte alls.
Sen tänker jag på Peter Doherty, som trots sitt heroinmissbruk lyckats skapa ett sådant fulländat album som senaste Babyshambles. Eller är det just på grund av detta?! En hårfin gräns mellan galenskap och genialitet. Fascinerande och skrämmande.
reseprylar, reseångest...
Idag har jag kirrat reseprylar. Jag & pappa fyndade en grön Haglöfs-ryggsäck på Stadium. Verkligen bra och billig. Han är så praktiskt lagd, min far. Pratar om praktiska lösningar och vindjackor hela tiden. Sen gick jag till Sidenselma och köpte kornblå reselakan i siden. Jag avslutade rundan på bibblan där jag lånade Lonely Planet-böcker. Måste ju läsa på lite. Lånade bland annat en Seoul-cityguide. Sydkorea är egentligen inte inplanerad i min rutt men jag funderar på att inkludera det. Jag känner ju en tjej i Seoul, dessutom ska det vara "Asiens nya Tokyo" typ, med andra ord, en cool stad på uppgång.
För övrigt har jag nog börjat förstå att jag ska åka nu. Vaknade i natt och började tänka på allt jobbigt med resan. Att det kommer vara varmt och tungt att bära ryggsäck, att jag kommer vara vilsen och ensam...Men det är nog bra att de där tankarna dyker upp istället för att man tänker att allt kommer vara en dans på rosor hela tiden.
Ikväll ska jag hem till Josse på kvalitetshäng. Vi ska lyssna på Britneys nya, äta middag, titta på gamla kort och kanske kolla Gossip Girl. Oslagbart.
För övrigt har jag nog börjat förstå att jag ska åka nu. Vaknade i natt och började tänka på allt jobbigt med resan. Att det kommer vara varmt och tungt att bära ryggsäck, att jag kommer vara vilsen och ensam...Men det är nog bra att de där tankarna dyker upp istället för att man tänker att allt kommer vara en dans på rosor hela tiden.
Ikväll ska jag hem till Josse på kvalitetshäng. Vi ska lyssna på Britneys nya, äta middag, titta på gamla kort och kanske kolla Gossip Girl. Oslagbart.
Åka vilse? Jag?
Emmydag
Idag har jag hängt med Emmy hela dagen. Det var lycka. Vi lagade omelett, promenerade i kyrkogården och åt semla på Fågelsången. Hade fått för mig att Fågelsången var ett tantcafé och har inte varit där på evigheters evigheter men det var ju faktiskt ganska mysigt.
Har hittat söta Lotta på Facehunter. ÖrebroFia fanns på samma sida. Alla dessa sammanträffanden.
Nu ska jag ner på stan och dricka vin med Klara.
Har hittat söta Lotta på Facehunter. ÖrebroFia fanns på samma sida. Alla dessa sammanträffanden.
Nu ska jag ner på stan och dricka vin med Klara.
tio dagar kvar
I fredags jobbade jag min sista dag. Det var lite sorgligt men kanske mest skönt. På torsdagen fick jag en tårta med mitt namn på. Jag fick även gå ifrån på arbetstid och fika tillsammans med VD:n, personalansvarig, visual merschandiser & diverse butikschefer. Tilläggas bör är att Style Advisor som jobbat i 5 år slutade samma dag som jag. Hennes namn stod också på tårtan. Dessutom fick hon blommor och tal. Det fick inte jag. Jag satt mest där och kände mig malplacerad. Jag menar, VD:n vet inte ens vad jag heter. Sen utbrast butikschefen "men vi ska inte glömma att vi tackar av Emma också". Alla blickar riktas mot mig och någon frågar vad jag ska göra. Jag berättar om min resa och alla spärrar upp ögonen och oar "men åhhh vad modigt att åka ensam". Jag vill sjunka igenom jorden. Akward moment.
Innan chefen går hem på fredagkvällen kramar hon om mig och säger att jag självklart ska ringa när jag kommer hem. Hmm..kanske det men märkligt. Senaste månaden har jag nämligen bara latat mig, löst sudoku bakom kassan, gjort narr av policyn att hälsa på ALLA kunder, totalt struntat i säljtävlingarna och så vidare. Varför vill hon ha tillbaks mig?!?
Första helgen som arbetslös har varit bra. Fredagen firades med Ylva, Maja & Olof på Landet och Marie Lavaeu. Sen sov jag tre timmar för att hinna till A:s fotbollsturnering. A var som vanligt snyggast och bäst på plan och jag blev enormt kär. Lördagskvällen tillbringades med Christine, fruktiga drinkar och bajshistorier. Igår var nästan hela familjen Olsson på hejdåfika och idag sov jag & A till typ tolv.
Nu är jag i Uppsala och lever lyxliv. Mamma lagar mat och pappa har redan kollat upp exakt vilken ryggsäck vi ska köpa. Skönt. Det är bara 10 dagar kvar. Märkligt nog tänker jag mer på allt jag ska göra dessa 10 dagar än vad jag tänker på min resa...
Innan chefen går hem på fredagkvällen kramar hon om mig och säger att jag självklart ska ringa när jag kommer hem. Hmm..kanske det men märkligt. Senaste månaden har jag nämligen bara latat mig, löst sudoku bakom kassan, gjort narr av policyn att hälsa på ALLA kunder, totalt struntat i säljtävlingarna och så vidare. Varför vill hon ha tillbaks mig?!?
Första helgen som arbetslös har varit bra. Fredagen firades med Ylva, Maja & Olof på Landet och Marie Lavaeu. Sen sov jag tre timmar för att hinna till A:s fotbollsturnering. A var som vanligt snyggast och bäst på plan och jag blev enormt kär. Lördagskvällen tillbringades med Christine, fruktiga drinkar och bajshistorier. Igår var nästan hela familjen Olsson på hejdåfika och idag sov jag & A till typ tolv.
Nu är jag i Uppsala och lever lyxliv. Mamma lagar mat och pappa har redan kollat upp exakt vilken ryggsäck vi ska köpa. Skönt. Det är bara 10 dagar kvar. Märkligt nog tänker jag mer på allt jag ska göra dessa 10 dagar än vad jag tänker på min resa...
Kinesiska ambassaden, Party of Five & Voxpop
Idag har jag promenerat till Kinesiska ambassaden. Det tog typ 1,5 timme och när jag kom fram upptäckte jag att det bara var öppet på förmiddagarna. Inte så förvånande kanske, jag misstänkte nästan att det var så men eftersom kineserna vägrar hålla sin hemsida i shack och inte tillhandahåller någon som helst information var jag helt enkelt tvungen att pallra mig dit. Och samma sak måste jag alltså göra imorgon.
Kom hem helt slut och kraschade framför tv:n. Hade för mig att det skulle vara O.C-repriser men jag fastnade istället framför Ensamma hemma. Ni vet, serien om de föräldralösa barnen; Tjejen med pipröst som spelade fiol, helylle-Kirsten som var tillsammans med äldsta brorsan, alkis-Bailey och hans präktiga flickvän Sarah, snyggoJulia & hennes pojkvän Griffin...
Party of Five var typ den enda amerikanska serien jag såg när jag var liten eftersom vi bara hade public service och jag har faktiskt funderat över varför den aldrig visats i repris. Jag har aldrig ens hört den nämnas i något sammanhang. Jag menar andra 90-talsserier typ "Mitt så kallade liv" har alltid varit så jävla hypade, och visst, Jared Leto var het, men bortsett från det? Var den så speciell?!
Seriens plöstliga närvaro förde mig liksom lite tillbaks till början av högstadiet. Det var Ensamma hemma, Bullen, Voxpop och hemglass, speciellt de där rosa glassarna med choklad och strössel på. Jag var verkligen ett inbitet fan av Voxpop. Det var liksom det enda tillfället jag kunde se musikvideos.
Kom hem helt slut och kraschade framför tv:n. Hade för mig att det skulle vara O.C-repriser men jag fastnade istället framför Ensamma hemma. Ni vet, serien om de föräldralösa barnen; Tjejen med pipröst som spelade fiol, helylle-Kirsten som var tillsammans med äldsta brorsan, alkis-Bailey och hans präktiga flickvän Sarah, snyggoJulia & hennes pojkvän Griffin...
Party of Five var typ den enda amerikanska serien jag såg när jag var liten eftersom vi bara hade public service och jag har faktiskt funderat över varför den aldrig visats i repris. Jag har aldrig ens hört den nämnas i något sammanhang. Jag menar andra 90-talsserier typ "Mitt så kallade liv" har alltid varit så jävla hypade, och visst, Jared Leto var het, men bortsett från det? Var den så speciell?!
Seriens plöstliga närvaro förde mig liksom lite tillbaks till början av högstadiet. Det var Ensamma hemma, Bullen, Voxpop och hemglass, speciellt de där rosa glassarna med choklad och strössel på. Jag var verkligen ett inbitet fan av Voxpop. Det var liksom det enda tillfället jag kunde se musikvideos.
Vad gör alla småstadsmänniskor hela dagarna?
Något som fascinerar mig är småstäder och småstadsfolk. Jag brukar filura på hur unga människor i städer med typ 50 000 invånare har det. Vad gör dom? Ibland får jag för mig att det nog är lite småtrevligt. Att man varje helg går ut på samma ställe med samma människor. Onsdagar kallar man för lill-lördag och då går man på after-work. Också det med samma folk. Och jag tror att det i varje småstad finns ett "innegäng". En grupp med människor som liksom "äger" stan. Som syns. Precis som det givetvis gör i Stockholm också. Men här i mycket mindre skala. Det är de coola grabbarna och tjejerna från högstadiet som utgör "innegänget".
När vi var på väg hem från fjällen passerade vi Borlänge och Falun. Typiska småstäder. Jag nallade en "nolltvå" på en bensinmack. "Dalarnas nöjestidning". Hela tidningen bestod av trubadursafton-annonser och vimmelbilder från Restaurang Liljan i Borlänge. Alla mina fördomar bekräftades. Ändå gnagde en liten småstadslängtan i mitt inre. Jag vet inte riktigt varför. Kanske handlar det om att känna tillhörighet? Däremot vet jag att jag hade varit den som dragit så fort jag bara kunnat om jag hade varit född i Borlänge eller Falun. Jag identifierar mig med dom som gör det och det har självklart med Storvreta att göra även om det kanske inte går att jämföra på rak arm.
Väl hemma i Stockholm igen smuttade jag på mitt kaffe och åt min bagel. Bredvid mig satt affärsmännen och hade frukostmöte på engelska. En känsla av att vara en del av något större infann sig. Och det är just den känslan jag älskar med storstaden. Jag kommer inte byta ut den för någon småstadsgemenskap i världen.
lovely flyttsunday
Pappa har varit här hela dagen och hjälpt mig packa och dona. Så himla snäll! Allt detta omkringflyttande får mig att fundera på när jag kommer ha ett eget hem. När kommer alla mina pinaler få se dagens ljus samtidigt?! När jag är hos folk med välordnade och snygga lägenheter (läs Ylva&Joel) känner jag en uns av avund. De köper affischer på Moderna museet som de ramar in, fyndar i antikvitetsaffärer och såna där grejor. Men sen påminner jag mig själv om att jag faktiskt valt att leva så här.
Nu ska jag kolla på Million dollar baby, äta popcorn & dricka te. Lovely sunday!
Nu ska jag kolla på Million dollar baby, äta popcorn & dricka te. Lovely sunday!
det där med ålder och vad vi gör
Efter juldagsutgången började jag reflektera mycket över att de olika vägar vi valt och vandrat efter gymnasiet nu börjar ta sig i uttryck. De första åren efter studenten var det inte lika stor skillnad. Vi hade alla samma pissiga jobb, några åkte utomlands, andra inte. Några få började plugga direkt. Mer var det inte. Nu, 6 år efter, lever vissa (läs jag) ungefär på samma sätt. Andra stadgar sig och har barn på väg. Bland dem jag träffade på juldagen var det kanske inte så många av det slaget men det är ändå fascinerande och intressant att se alla de olika livsöden som skapas.
Det var intressant att träffa klassens duktigaste tjej och inse att hon ännu inte vet vad hon vill bli när hon "blir stor".
Så skönt med folk som chillar lite med karriären. Det är många, i synnerhet från MKV i Örebro som är så hetsiga med just karriären. Det beror väl delvis på att det är en ung bransch där man måste vara någon och hela tiden bevisa något. Jag fick småpanik och hoppade av karriärståget. Varför så nedrans bråttom?
I morse frukoståt jag med Kerstin på String och vi pratade om att börja plugga direkt efter gymnasiet är no-no men att åsikterna går isär. Kerstins pojkvän exempelvis menar att om man ändå vet vad man vill göra varför inte bara köra på?! Givetvis. Men jag gillar inte att se studietiden som en transportsträcka till det ultimata karriärslivet. Jag tror inte på det. Livet är, klyshigt nog, ett livslångt lärande. Anledningen till att jag började studera var 75% på grund av erfarenheten av studentlivet i sig. Jag vill ha roligt hela tiden. Och jag vill verkligen inte anpassa livet efter jobbet. Jag vill göra tvärtom.
jag och gubbarna
Kom precis hem från ännu en härlig middag med tjejgänget (tss...). Ylva bjöd på rödbetssoppa och en varning om att det inte är blod vi kommer och bajsa och kissa de närmaste dagarna.
Efter att inte ha sett varandra sedan innan den händelserika julen där beslut fattats och saker slutligen bestämts gick uppdateringen på högvarv. Jag åker iväg. Maja flyttar till Bergen för att skriva doktorsavhandling. Heidi kanske kammar hem ett jobb på Red Bull. Ylva fortsätter sina glidarresor runt i världen i babybjörns tjänst. Det händer mycket med andra ord.
.
Vi gled inte helt förvånande in på samtalsämnet ålder. Ylva påstod att hon mentalt är Stockholms äldsta 26-åring och jag sa att jag fortfarande känner mig exakt likadan som när jag var 19.
Nåja, inte riktigt kanske. När jag var 19 år bodde jag i Barcelona och trodde jag tog risker på ett världsvant sätt. I efterhand med facit i hand kan man nog säga att jag var rätt naiv. Som tillexempel det där med gubbarna. Värdpappan Fransisco som skulle ta med mig på resa till San Sebastian men som istället hade hyrt ett dubbelrum till oss i en håla i världens ände. Tilläggas bör att F var 55 år, kort, tjock, hade dålig andedräkt, potatisnäsa och att jag var helt ovetandes om vad som skulle ske. Men jag hade kanske kunnat lista ut det? Varför åker man överhuvudtaget iväg med en gubbe ensam? Well, jag lyckades avstyra det hela utan att något hände.
Den andra gubben jag träffade och bokstavligen hängde med var en gigantisk argentinare som jag träffade på svenska konsulatet. Jag var där för att kolla om det fanns några barnvaktsjobb eller liknande åt svenskar i Barcelona och han tog sig an mig. I flera veckor hjälpte han mig att söka jobb. Vi umgicks råmycket. Jag var ofta hemma hos honom och drack cafe con leche. Med jobben gick det sådär. Han hade någon kontakt på ett hotell som ringde men jag förstod såklart inte vad de sa. Om jag hade stannat längre skulle jag fått hjälpa honom med att guida svenskar runt i staden. Jag minns inte vad gubben hette.
Herregud. Gubbarna och jag liksom.
2007
Var ett bra år.
2008 blir ännu bättre.