Idag nar jag gick over People's Square sag jag ett brak mellan tva poliser och en kille med cykel. Jag kunde inte forsta vad braket handlade forutom att det hade nagot med cykeln att gora. Killen slet och drog i sin cykel och poliserna slet och drog i honom. Det sag ganska obehagligt ut och poliserna var javligt hardhanta.

Nar vi igar vandrade upp Huang Shan mottes vi av man som bar pa stora pasar med tvatt, trasiga toalettstolar, dorrar och annat fran lyxhotellen uppe pa berget. Istallet for att forsla grejorna i kabinbanan betalar man manniskor for att bara ner dem for bergets 2000 meter.

Kina skrammer mig. Pa manga satt. Alla vakter och poliser overallt skrammer mig aven om de vanligtvis inte gor nagot. Det skrammer mig att ingen verkar ha nagon aning om vad som egentligen hander i Tibet. Det skrammer mig att den enda bevakningen som finns ar sa jakla onyanserad och vag. Det skrammer mig att alla utlandska tidningar pa natet helt plotsligt blivit blockade. Det skrammer mig att manga kineser ar ovetandes om vad som faktiskt hande pa Himmelska Fridens torg 1989. Alla hemlosa som tigger pa gatan skrammer mig. Det skrammer mig hur man utnyttjar de som inte har till sanslos arbetskraft. Och att Kina ska ha OS, det skrammer ta mig tusan ocksa.

Samtidigt ar Kina det land man vill vara i. Kinesiska spraket man vill lara sig. Framtiden finns har. Det gor den.