Häromdagen när jag skickade iväg tre ex av nyaste RES till Torbjörn Flygt gick det upp för mig att jag faktiskt står som medarbetare tillsammans med honom (och en drös andra). Okej, jag skriver notiser på 700 tecken och han flerasidiga reportage (ungefär om vad han vill dssutom) ,men ändå.

Trots det är jag rätt missnöjd just nu. Eller inte aktivt men jag har någon slags missnöjsam känsla mitt i förnöjsamheten. Det är en väldigt bekant känsla, en känsla som jag dras med typ jämt. Den förvandlas ofta till någon slags adrenalinstinn energi som får mig att skriva listor i 180 och i en viss mån också att bli en doer (men ibland slår det över och jag blir istället handlingsförlamad för att det blir för mycket). Det är en svår balans det där. Jag är aldrig nöjd och jag vet att det kommer ta mig framåt men denna känsla kan uppriktigt talat få mig att må riktigt skit ibland och känna att jag allt annat än duger.

Jämförelser är förödande och jag försöker att inte göra dem. Häromdagen traskade den här tjejen in på kontoret. Hon är 24 bast och vår nya Berlinbloggare. Då känns inte det här med redaktionsassistentjobbet plötsligt alls värt något längre.

Kanske behöver en Mia Törnblom-boost.